Makrillens nostalgi.

Sitter hemma och pluggar till min livs första omtenta. På fredag ska jag försöka behärska grekiskan och komma ihåg alla böjningsmönster. Jag åt mackor med makrill i tomatsås och gurka till lunch och färdades då två år tillbaka i tiden. Nästan varje kväll delade min bjärkasyster Åsa och jag en burk makrill under den tysta kvällmaten. Det var lika gott varje kväll. Bäst var det när vi hade nybakade, tjocka rågrutor. Och gurka. Jag är sällan nostalgisk av mig men just nu bubblar det över av fina minnen. Minnas den jag var, blev och vem jag blivit. Allt som hände och händer. Hur det året gjorde mig så ofantligt gott. När jag fann något och Gud blev en verklig verklighet. Då jag kände en frihet och kärlek så stor så stor. Men samtidigt gör det lite ont. För jag märker att lite av det goda som jag då fann har jag helt hänsynslöst slarvat bort. Jag lärde mig att älska - mig själv, andra och Gud. Och jag fick mitt värde i Gud, i den Han skapat mig till, inte någon annan stans. Och nu? Någon gång har jag visst lagt mitt värde i mina prestationer igen. Igen. Och när det gått dåligt, då är jag dålig. När grekiskan och annat går åt pipsvängen och den där krävande/kvävande duktigheten får ta hårda stötar. MEN. Här vänder det. Eller kan det vända i alla fall.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. 
(Ef. 2:4-10)

Kanelbullens dag!

Wohoo! Idag är det kanelbullens dag. Och jag har minsann bullar på gång! En deg på jäsning - bilden ovan från förra årets bulldag, är ju roligare att titta på fina färdiga bullar än en vitgrå degklump - och en annan slags bulle på gräddning. En liten bulle som inte legat stilla många minuter det senaste dygnet minsann. Blir det en liten hurtbulle mån tro?! Puss/L

de små ögonblicken

Det finns vissa vardagsögonblick som är lite mer speciella än andra. Små snabbt övergående stunder som ändå lever sig kvar i mitt huvud liten stund extra och förgyller. Ögonblick som bär på en slags spontan äkthet, som gör mig glad och varm. Ett exempel är när man passerar någon som cyklar och under en sekund får ta del av dennes nynnande på någon liten visa. Lösryckta toner och ibland ord som jag sedan kan leva på under min egen färd för en stund, som jag kan spela upp i mitt huvud och le lite igenkännande åt. För jag gör ju likadant själv allt som oftast, tror att fartvinden gör mig ohörbar.

Likadant är det med det otroligt lidande och uppgivna ansiktsuttryck jag kan känna att jag har ibland, när jag efter skolan är trött och är på väg upp för alla backar till mitt hem på Nydalahöjden. Inte för att jag känner mig lidande och uppgiven, men kanske går jag in i rollen som den lidande cyklisten bara för att min inställning till cykelturen är ren och skär transport. En transportsträcka både i tid och rum, då min tanke inte är hos mig utan antingen kvar på skolan eller redan hemma. I vilket fall som helst så kan jag känna igen samma detta lidande ansiktsuttryck hos mina medcyklister som jag möter en regnig dag. Då duggandet pickar en i ansiktet och det bara blir värre om man försöker cykla fortare, det är liksom så otroligt ofrånkomligt. Då, när jag känner igen mig så i andras ansikten, kan jag känna ändå en viss liten värme i att vi alla kan känna så. Eller i alla fall se ut som att vi känner så.

Det sista exemplet jag tänker på för tillfället, är kanske det allra bästa ögonblicket. Det är när vi är två eller fler som tillsammans skrattar eller småler åt något och jag sedan märker att leendet finns kvar på den andres läppar när man vänder sig om och skiljs åt. Som att det glada har trängt igenom de yttre lagren och fått förändra människan eller tillvaron en aning, till lite lättare och lite ljusare. Då stannar det kvar hos mig också. Ett guldögonblick. 

sneak peak.

Fick en bild av vår fotograf Jonathan häromdagen. Tänkte ni (om ni nu finns..?) kunde få se. Visserligen lågupplöst och en förminskning av orginalet (ja jag lär mig allt om foto som fotograffru) men äsch - den är magisk!

och lagom till posten att kom...

... så dricker den spionerande tanten rakt över gatan kvart-i-ett-kaffe med sin lite mindre spionerande make. De delar en tårtbit, bläddrar i dagens reklamblad från ica och pratar på deras ständigt soliga balkong. Detta lilla skådespel borde alla få se.

hey ho, lets go.

Jag snörvlar och lever. Spionerar på min spionerande granne rakt över gatan som varje kvart tar en tur ut på sin balkong och ser till så att allt står rätt till på Hjortstorpsvägen. Nyser för femtielfte gången och värmer gårdagens pizza i ugnen. Lyssnar på låtarna som spelades på vår vigsel och fäller ett par tårar av glädje. Tänk att han är min, och bara min. En fri, stark, svag, känslosam, klok man är nu min livskamrat och närmaste. Och dessutom snygg som få. Han som håller mig när jag gråter över allt jag inte förstår och inte riktigt vill, när livet rusar för fort. Som viskande i mitt öra ber. Jag dricker en häxbrygd för att bli av med en mördarförkylning och inser att lite blir som man själv tror. Men mer om det någon annan gång.

Bilder från bröllopet kommer inom kort och jag instämmer med min kära Lisa - nu kör vi!

Så briljant!

Jag vet att inläggsfrekvensen, i alla fall från mitt håll, ökat med ett antal hundra procent de senaste dagarna. Kanske beror det på att jag sprungit på så mycket intressant att berätta vidare om. Kanske beror det på att jag  i veckan haft eget arbete på egen hand, hemma, med datorn som sällskap och allmänt lagom med skoldisciplin. I vilket fall som helst så hittade jag denna goding idag: 

Tänk om man kunde leva efter den filosofin!! Att helt enkelt vara go och glad och leva ut de sidor och egenskaper som är ens bästa och kommer till sin fulla rätt. Och dessutom även göra allt man är mindre bra på, men med full inlevelse, glädje och tro på sig själv, för att man i alla fall gör sitt bästa och gör det helhjärtat! Och sen när var texten nån vidare viktig del av en svängig låt eller ett fulländat framförande? Beviset om motsatsen har vi ju här;)

Mycket nöje/
lisa

Machofabriken.

Sprang på en artikel såhär på morgonkvisten. SÅ. BRA. Machofabriken, Sveriges första nationella jämställdhetsprojekt för unga, verkar fantastiskt vettigt! Mer om det här.

Närmande en sanning?

Jag tror på Sanningen. På en Sanning. Att det finns en fast punkt i tillvaron som är fullständigt fast och orubblig, från alla håll och kanter. Att det finns något definitivt, som gäller för alla, oavsett hur medveten man är om det eller inte. Men att det har med definitioner och förhållningssätt att göra. Hur allt hänger ihop och är funtat från grunden. Vidare tänker jag att man kan hitta denna Sanning från många olika håll, närma sig den på sitt eget sätt. Ibland, eller vissa, är bara och nosar och ibland går man till en större klarhet. Men att insikten alltid känns sådär enkel, skön och självklar när man väl finner en bit av den. Sen kan säkerligen olika människor leva med olika förklaringar och slutsatser, men jag tror att man i grund och botten kan vara samma mål man blickar mot. Just för att det handlar om och utgår ifrån det mest grundläggande i vår mänskliga natur. När jag igår såg detta filmklipp blev jag glad.

"Att gå till naturen är inte eskapism, för vägen från människa till människa går minst lika mycket genom naturen som genom staden. Det är överdrivet tal om social gemenskap, det är i ganska stor utsträckning bysnack, en filosofi för kaféer". 

Harry Martinson

/lisa

Jag objektifierar min kropp.

Tack vare lite uppmuntran under helgen som var har jag återfått lite bloggpepp! Vilket för övrigt inträffade under en alldeles särskilt vacker och härlig händelse, speciellt för min kära fina bloggkompanjon...;)

Här kommer senaste tidens återkommande reflektion: 
I och med att en annan människa har börjat växa i mig, har jag kommit att börja betrakta min egen kropp allt mer som ett fristående objekt. Jag har börjat se en tydlig distinktion mellan mig själv, min person, och min fysiska kroppshydda på ett nytt sätt än tidigare.

Min kropp kan så otroligt mycket mer om allt som har med barnbärande att göra än vad jag kan. Den vet vad den ska göra, både under bärandet och under födandet, och den gör det på bästa möjliga sätt. För den är nämligen specialgjord, bland annat just för det ändamålet. Den processen har dessutom funkat i alla tider.

Att det sen blir konsekvenser av att bära och föda ut ett barn, och egentligen av allt som livet och som vi själva utsätter oss för, är bara ett faktum helt enkelt. Dessa konsekvenser, eller bieffekter, som kommer att påverka kroppen på olika sätt, kan ses som väldigt sekundära. I synnerhet de yttre bieffekterna. I alla fall kan man se det så om man låter sitt fokus ligga på att kroppen faktiskt gör sitt jobb. För mitt jag och min person sitter i den jag är och den jag vill utvecklas till att bli. Min fysiska kropp blir mig given till att vara funktionell och agera verktyg och handlingsyta åt min person. Vara mitt jags ögon, öron, händer och fötter, så att säga. Allra främst ges min kropp åt mig för att utgöra tempel åt min ande och själ. En bostad som är mycket väl godkänd per definition.

Det är ju inte alltid så lätt att hålla den distansen till sitt fysiska yttre, som säkerligen bekant, att bara gilla läget oavsett vilket utseende man kan tycka att man "borde" ha haft. Men jag känner i alla fall att denna min nya insikt om kroppens fantastiskhet blivit en stor hjälp i inställningen till min kropp. Att det måste få vara okej att det hänger, dallrar, brister, stramar och läcker. För den är ju så bra på det den är till för! Och jag är ju så mycket mer än bara min kropp.

Så länge jag tar hand om min hydda på ett vettigt sätt och tror på sanningen om att jag också är så mycket mer, så tror jag på att en lyster kommer att infinna sig som syns även för andra. Och det räcker väldigt långt!

lev o må! /lisa

Sammanfattning: idag.

Asså, äsch vad lite jag har att säga eller skriva. För att sammanfatta sommaren hittills: jag har lärt mig mer av vad det innebär att vara fullt människa på äldreboendet där jag jobbar än vad jag gjort under hela läsåret som passerat. Kanske under hela mitt liv. Att älska. Och älska igen. Välja att älska och älska trots allt. Att stå fast och alltid sträva efter frihet. Lite ord och många, många omfamningar, skratt, rumptorkningar och papiljotter. Från tårar av sorg till tårar av ren och skär glädje. Idag har jag två dagar kvar. Ett vemod som jag aldrig trodde jag skulle känna.

För att sammanfatta det som återstår av sommaren: idag är det precis en månad kvar tills den stora dagen då vi blir vi. Om en månad smäller det. Då blir jag fru (sjukt!). Då sker mysteriet om man så vill. Vilket jag vill.

För att avsluta med ett litet tips: ifall ni av en händelse skulle baka en kaka och rippla choklad över, men till er besvikelse få för mycket smält choklad över - Var lugna, jag har ett tips! Häll den smälta chokladen i ischokladformar och låt stelna. Voilà! Redo att åter smältas någon annan gång. Och på detta har ni sparat kanske bara 2-3 kr. Men många bäckar små. Många små vanor och göror blir en revolution.

Bortskämd?

Första dagen på nya sommarjobbet idag! Var inte igång med arbetet förrän efter lunch pga allt som skulle gås igenom och fixas i ordning. Men oj vilken trötthet som slog till på eftermiddagen... Är ju dock ingen nyhet att man blir trött av nya intryck och mycket info. Att det sen är närmare 30 grader ute och parasiter i kranvattnet gör ju inte riktigt saken bättre heller...

Näe, bortskämd är man. Med rent dricksvatten i obegränsade mängder. Helt galet vad bra vi har det!!

Min familj har möjligheten att bunkra vatten i flaskor från världens bästa Gullis. (Syns ju bara på bilden ovan vilket paradis det är;) Också en lyxplats i tillvaron som man knappt förtjänar. Eller kan man egentligen säga att vi förtjänar nånting alls här i livet? Om man ska dra allt till sin spets så har vi ju bara haft tur med alla förutsättningar vi har runt oss. Förtjänat det? Njaa vet inte det.. Såklart kan man ju mena att vi förtjänar de  pengar vi får i lön efter arbete, men att överhuvudtaget ha ett arbete som ger pengar är ju en förutsättning som inte alla har. Av olika anledningar, ibland ren otur och olyckliga omständigheter. Guds kärlek är väl det bästa exemplet på något som vi inte förtjänar, och som vi inte kan förtjäna, men som blir oss givet ändå. Jag antar att man får helt enkelt göra sitt genom att vara tacksam och inte ta allt för givet!

lisa

Tjabba tjena hallå!

Jag ursäktar min bloggfrånvaro med att inleda med några tankvärda ord från morgonens tv-gudstjänst:

"Bön är inte så mycket att kämpa mot målet som att vila i sin utgångspunkt" (Wilfrid Stinissen)

Jag älskar känslan när man varit helt inne i nånting en lång period, tex ett sjolprojekt, och sedan är klar och man står där med idel tomhet och tysthet runt om sig. Fast på det där positiva sättet som skärper sinnena och ger lust och energi. Som vissa dagar då man helt plötsligt "vaknar"  och verkligen blir medveten om sin egen existens, sitt liv och sin omgivning och nästan till och med känner en förälskelse till allt och alla! Det är lycka.

Nu ska jag prova mig på att baka gifflar, en barndomsfavorit som mamma brukade göra. Dock på den tiden med annan fyllning än den jag ska prova mig på. Men det kan ju passa bra i vilket fall som en sån här morsdag! (bilden och receptet kommer härifrån)

 

/lisa

I love your smile

En musikvideo och låt som får mig att gråta och skratta samtidigt. Den träffar mig så sjukt hårt och jobbigt ibland (och jag tänker: "stackars jesper vad han får stå ut med..."). Igår var en sådan dag. En trumpen dag. Men kvällsmat på femte våningen utan hiss hos fina nya vännen och mässa i OP i morse med samma människa och denna låt och stundande lägenhetsvisningar och norrlandsresa med klänningssömnad och en granne som älskar gitarrsolon vänder på steken (mig).

Liten. Större. Stor.

Nu har Kristus varit uppstånden i två veckor och jag är glad. I alla fall mesta dels av tiden. Jag och mitt temperament har våra duster men det är bara att acceptera att jag i vissa lägen föddes i fel land. Men nog om det. Kristus har uppstått och så även vi! Kristus spränger allt och livet måste växa. Nu lever vi i påsktiden som varar fram till pingst och jag tänker att denna tid handlar om att växa. Låta det som grott under fastan få djupare rötter och skira små blad.

Det är där jag fastnat den senaste tiden. Att växa. Bli mer och större. Inte ta över utan växa så att man kan rymma mer, så att Kristus kan växa och bli större i mig, bli tydligare och klarare. Bli sig själv. Bli mer människa.

För övrigt... Ja, planerar dagen d i superfart och letar rätt på kontakter och hjälp. Galet så att det smäller om det!

Dagar som passerat.

Mamma och Pappa var här och sov över. Småfirade förlovning med indisk hämtmat och presenter (våffeljärn - hurra!) Svängde förbi Bra&Begagnat och fann koppar som matchar det mesta. Swedish Grace och blågrå dekor.

Intog lite mod och klippte en förmiddag i klänningen (tältet) jag köpt på erikshjälpen. Till min stora glädje blev det ungefär precis så som jag ville. Trodde inte det när jag mest bara chansade och sydde.

Blommig och vårig. Den liknar en klänning jag lånade från kajsastinafina och det är lixom meningen.

Jag odlar och petar i jorden. Förkultiverar krasse, luktärt och lavendel. Drömmer om en kolonilott eller så bara en pallkrage att odla i. Och till hösten är planen att börja en kvällskurs i möbeltapetsering. Vad det nu har med odling att göra...

Kanske mycket ytligt och världsligt. Men i detta blir jag lugn och tänker klarare än någonsin. Vem eller vad bestämmer? Om drömmer växer och självkänslan likaså och magen och hjärtat skriker: fortsätt!!! Ptja, vad då göra? Det heliga tvånget liksom. Och när jag satt där på golvet och klippte, trotsade mitt eländiga perfektionistiska drag som hindrat mig så ofta förr, ja då var det som om himlens alla änglar stod bredvid och hejade på. Och livet exploderade och tog den plats det förtjänar. Lådan jag gett det var på tok för liten och trots min packniningsförmåga så krävde det mer. Livet kräver. Kärleken kräver och begär. Faktiskt. Och det med rätta.

Livets krav.

Klockan är mycket och jag äter fil ur glas, vilket är ett av livets krav efter sena kvällar. Jag är glad. Att berätta för människor att vi har förlovat oss, ändra relationsstatus på facebook (fast att jag fastar ifrån det), skicka sms, ringa och få så många otroligt varma och innerliga och uppriktigt glada svar värmer mitt hjärta och gör mig så glad. Att människor blir så glada för vår skull. För oss. Att fina ringer från annat land. Att min syster skriker till sin man: "Vi fick Jesper!!!". Att se vännen Lovisa hoppa till och spricka upp totalt när jag säger det. Tårar. Skratt. Dans. Hopp och skutt.

Om ett av livets krav är fil ur glas efter sena kvällar så är ett annat att låta sig beröras och glädjas. Att inte hålla inne, utan visa för varandra. Att aldrig låsa in kärleken. För det är genom att dela som som det växer.
/maria.

Alla blommor man kan önska sig.

Fick en helt fantastisk blombukett av mamma och pappa igår. Tung och stor. Orsak? Ja, för den uppmärksamme avslöjar bilden även detta. Det som varit min och viss annan persons hemlighet i hela två veckor. Oj nu kanske jag försa mig för den som ännu inte ser och ivrigt letar (om det nu är någon som fortfarande läser denna blogg). Han är min och bara min!
/m.

Lyckan kommer, lyckan går...

Sprang 15 meter för att hinna med en buss. 14 och en halv meter för långt för min klena kropp. Hjärtat slog som en hos en liten rädd kaninunge och jag riktigt kände hur förkylningen som jag ändå hade lite bukt på såg sin chans att helt ta över. Så nu sitter jag här så där förkyld så hela huvudet känns som en stenfylld ballong och bihålorna värker sönder mig.

Jag orkar inte vara sjuk denna vår. Förra våren var sjuk och trött konstant i flera månader. Våren innan det är den mörkaste tiden jag hittills upplevt. Jag vill vara frisk nu. Orka och vilja. Den gångna hösten och vintern har varit tunga. Det är mycket som inte velat falla plats och jag har spjärnat emot tills jag inte orkat mer. Men för två veckor sedan fick Jesper Ä N T L I G E N ett jobb och ungefär tusen kilo lyftes från mina axlar. Jag gör mig så lätt till en klippa, till någon som lägger allt på ryggen och börjar bära. Bär tills det värker precis överallt och tröttheten är stor. Men förhoppningsvis har jag äntligen lärt mig att den enda klippan i livet är Gud. Utan Gud förmår jag ingenting. Och genom allt det svåra och sjukdomar så har Gud tagit ett stadigt tag i min hand och gått bredvid. Detta år och alla år innan det. Och den där handen vill jag aldrig släppa.

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver fader vår
Amen


Sov gott.
/maria.

Smittskyddsinstitutet.

Jag är numera anmäld till smittskyddsinstitutet! Eller kanske inte jag, men sjukdomen och bakterierna/parasiten jag bär på. Det visade sig vara eh... ja.. vad var det nu det hette... Och igår ägnade jag 2 timmar och 40 minuter till att jaga rätt på antibiotikan som jag fått utskriven. På första apoteket satt jag i kö i cirka 25 minuter för att få reda på att "Nej, den är tyvärr slut." Väl på nästa apotek väntade jag först i 40 minuter och när det väl var min tur tyckte hon den där apotekaren att det var lite för lite utskrivet så hon behövde ringa till läkaren. Som sa att skulle ringa upp. Och gjorde så. Efter ytterligare 20 minuters väntan. Och allt var i sin ordning, förutom jag som nu var på bristningsgränsen. Frågade lite försynt: "Är dem här vänliga mot magen? Den är ju lite känslig just nu..." Fick som svar: "Ja, bara du äter innan." Varpå jag med tårar i halsen och med darrande röst pep fram: "Men det är ju det som är grejen... Jag kan ju inte äta." Lägg där till promenader och en tur till vårdcentralen för att hämta ett papper med information om vad det nu är som jag har. Ett papper som skulle finnas i receptionen. Men nej, inte enligt receptionisten som skickade mig till lab. Där, ja där skulle pappret finnas. Väntade. Väntade. Tillsist var det min tur. Men nej. Pappret fanns ju inte där, det ska finnas i receptionen enligt lab-kvinnan. Och mycket riktigt. Högst upp i en hög, den enda högen av papper. Ja där låg ju mitt papper.

Trött till tårar kom jag hem, flera timmar efter min planering. Snörvlade och hostade (ja för jag är som en två-åring i mitt immunförsvar och har även en liten mindre dunderförkylning) mig igenom en hemtenta som jag till min stora glädje precis, precis, precis nu skickade in. Hurra - hurra - hurraaaa! 

Klag och tack, frågor och svar. Sorg och glädje. Upp och ner. Tack Gud för att du bär.

/maria.

Blaskigt blir bättre!

Jag har kommit fram till nånting helt fantastiskt användbart: De flesta kolsyrade drycker verkar bli mycket godare om man späder ut dem med vatten! Det funkar jättebra på alla slags cider och till min stora glädje märkte jag härom dagen att även coca cola blir mycket godare om man tillsätter ungefär 40 % vatten. Hipp hipp hurra! För det borde ju bli lite mer skonsamt för hälsan också på så vis tänker jag. Jag kan tänka mig att det blir samma positiva resultat med fanta och sprite. För att inte tala om trocadero!

Först höll jag på att skriva "de flesta drycker blir godare om man..." Men sen kom jag på att det är bra många drycker som jag spontant inte vill blanda ut med vatten. Tex mjölk eller juice. Fast å tredje sidan är ju dessa två inte helt tokiga att blanda med varandra!

Natti natti.
/lisa

Vikten av varför.

Fastan drog i gång för ungefär en vecka sedan nu. När jag i år är utan askonsdagsmässa som startskott och puff har jag märkt att det är svårare att landa. Det är som om jag glömt bort varför jag fastar. Varför jag väljer bort, avstår och lägger till. Ett frustrerat varför ringer i mitt inre och söker ett svar. Och det slår mig hur ofta jag gör något jag en gång bestämt mig för men som jag glömt varför jag gör. Visst, ibland ska varför vara något obesvarat där tilliten får växa. Men ofta tror jag det är bra att för sig själv kunna svara på frågan. För om jag inte varför, glömmer jag orsaken men behåller det jag bestämt. Och det som skulle gett mig befrielse från något blir ett förbud, en börda av egenpåhittade lagar. Om jag vet varför jag vill göra något så blir inte det bestämda en börda. Det kan vara jobbigt, men i det bestämda och löftet ligger en befrielse. Om målet och längtan försvunnit tror jag att man irrar bort sig. Men när orsaken, målet, längtan för bestå och prövas med ett varför kan nog riktningen förbli fast.

Fastan är en form av vana. Jag inser att vant mig och blivit beroende av att be en bön vid fastan. Annars tappar jag varför och riktningen blir skev. Så jag ber den bön som betts under lång tid och av många som en påminnelse om fastans djupare mening.

Herre och mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder,
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.
(Efraim Syrien)

/maria.

J'ai acheté une cage à oiseaux dans le pays où tout sent le thé à la menthe

Jag är hungrig.

Kom hem från Marocko för några dagar sedan. Vilket land! Ändlösa stränder, färgglada städer och byar, öken, mäktiga berg, vackert folk, sol, massa god mat, roliga getter. Och så har jag fått prata franska med alla mest hela tiden. Och det är något av det roligaste jag vet inser jag. När jag hemma får jag för mig att jag inte kan, så jag har inte pratat ordentligt sen jag bodde i Paris, vilket är tre års sedan nu. Men det fanns kvar. Repetition av de olika passé-formerna (dåtid) vore kanske bra. Men det fanns kvar och det gör mig glad! Det mindre roliga med resan var hög feber och annat otrevligt som jag fick näst sista dagen och som fortfarande sitter i.

Det knäppa med sjukdomen är att jag blir något vansinnigt sugen på mat. Har tittat på menyer från olika restauranger, läst mänger av recept, skrivit långa listor med maträtter som jag ska laga och munnen vattnas som om den vore en mindre flod. På grund av vissa delar av sjukdomen, får jag inte äta. Men lite näring behöver man ju pilla i sig. Så igår gjorde jag potatismos, som jag älskar och var vansinnigt sugen på. Åt fyra gafflar och efter det var matlusten som bortblåst. Så jag fortsätter att dricka min himla proviva och skriva listor med maträtter. 

När jag slutar förbereda varje steg jag tar hamnar jag rätt.

Marcus Birro är en favorit. Om jag får säga vad jag tycker så är det han tillsammans med Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts föreställning "Ljust och fräscht" som vågar säga sanningen, som väcker folks inre och deras frågor. Väcker det där inom människan som kyrkan fått i uppdrag att väcka.

Älska mer och tänka mindre.
Läs det här!

Livet är för kort för att inte göras några snäpp trevligare.

Tänk va trist det kan vara att sitta en lördagseftermiddag och skriva på ett arbete som måste skickas in absolut senast dagen därpå. Som man egentligen inte tycker är så supertråkigt, som egentligen handlar om något man tycker är intressant, men som ändå får musten att rinna ur en bara just för att man MÅSTE skriva klart det relativt snart...

Tänk då va fantastiskt mycket trevligare det blir när man gör omständigheterna lite trevligare, t ex tänder en brasa, sitter i sköna fåtöljen och i bakgrunden spelar det bästa spotify har att erbjuda för tillfället.

Livet är för kort för att inte göra alla tillfällen några snäpp trevligare, speciellt de redan lite trista tillfällena. Ibland behövs en brasa. Ibland en kopp kaffe eller byte av sittplats. Ibland att klä upp sig, ibland att klä ut sig. Ibland kan det räcka att hälla lite balsamico på salladen. Tänk så enkelt det kan vara.

/lisa

Femtioförsta inlägget.

Så fanns du hela tiden hos mig fast jag var för blind för att förstå

När vintern trilskas och vindarna viner är livet självt det svåraste

Vintern kom en gång till. Över en natt motades de vårvarma vindarna bort och den bitande kylan återtog greppet. Pust. För att råda bot på vintertröttheten, olusten och tristessen rotade jag ikväll fram en av rosentapet-rullarna och skaffade mig helt sonika en rosenvägg. För att citera bloggen själv: En dag ska jag dö. Alla andra dagar vill jag leva.

Byrån.

Har letat efter den perfekta byrån i jag vet inte hur många månader. I lördags fann jag den och veckan har ägnats åt att slipa och måla. Den var hemskt ful när den köptes men utstrålade stort potential. Och mycket riktigt så var så fallet.

/maria

Knaskras.

Jag äger sju små saker som jag är mina allra käraste ägodelar. Det är sju kaffekoppar som faktiskt är fulländade i alla anseenden. Jag tycker  ohälsosamt och osunt mycket dem och Lisa fick i helgen höra: "Du får kasta vad du vill i marken, men INTE någon av dem här". Men nu sitter jag här i en smärre chock och tänker att jag inte är riktigt klok. För när jag diskade förut åkte en kopp i marken och med ett kras gick den sönder. Och jag tror jag att en liten del av mitt hjärta gick i kras. Den var ju så fin och jag har ingen aning om hur jag ska hitta fler.

Ja, jag älskar porslin. Ja, det är en av mina främsta hobbys. Ja, det är inte riktigt klokt. Ja, jag kommer att överleva och revolutionen i Egypten är viktigare. Ja, det är inte hållbart att vara så fäst i materiella ting. Ja, jag har fortfarande sex stycken kvar.

Men den var ju så fin...
/maria.

Jag längtar till pensionen.

Jag längtar efter att kunna äta långa frukostar till nyhetsmorgon och bläddra i nån tidning. DN som Allers. Jag vill kunna lägga mig tidigt om kvällarna. Det gör inget om jag vaknar på natten och måste stappla iväg på toa, så länge jag kan sova ut på morgonen. Och jag längtar efter att kunna strosa sakta på stan en vardagsförmiddag. Bara kika och dricka kaffe. Ha tid att vara trött och sjuk ibland, för det kommer alltid fler dagar, och skulle jag missa torsdagspromenaden med väninnorna eller vattengympan på badhuset nån dag så gör det absolut ingenting. Och ha barnbarn som kommer och hälsar på emellanåt. Få bjuda på nån standardkaka som ligger och väntar i frysen. Få tillbringa varje dag med min kära.

Jag har allt för väl hittat min like i JO i Hipp Hipp på sistone. Och det känns inte alls bra. Blir halvdant åt alla håll och kanter. Bara för att jag inte kan prioritera och säga nej. Kan inte förstå att jag alltid lyckas planera tiden utan marginaler och andrum, DET FUNKAR INTE. Jag kan inte bidra till några kvalitativa möten med människor om jag aldrig ger tid åt rekreation för egen del. Tillslut finns det inget kvar. Oavsett engagemang, vilja och hjärta så kan inte riktig närvaro med andra skapas om jag aldrig ger tid åt att möta mig själv. Tid är helt enkelt en vara att hantera och fördela med tanke och omsorg. Det är året stora läxa hittills.

/lisa

Det här med att leva alltså.

Ibland känns det bara så komplicerat att göra rätt och att leva. Livet är stort och allt bra komplext. Att vara människa är komplext. Vem är jag och vad vill jag? Känns som att de frågorna alltid kommer att processa ens person. Kanske inte alltid i lika stor utsträckning och lika grundligt ifrågasättande som under de första ungdomsåren, men på något sätt finns de ju där hela tiden ändå, så länge man lever. Lever i benämningen är levande, växer och utvecklas. När man utsätter sig för nya människor, situationer och händelser ställs man inför dessa frågor, mer eller mindre uppenbart. Vem blir jag i möte med dig och vem vill jag vara? Att hitta sin sanning. Sanning i benämningen en fast punkt; en konstant; en avslöjad verklighet. Något fast i tillvaron att förhålla sig till som inte behöver vara min egen person utan kan vara ett faktum, som ger min personlighets resa ett ankare och ett berättigande.


Och det här med val. Att sätta ner foten och vila i ett beslut, i både smått och stort men kanske framför allt i stort. I en designprocess är det bland det viktigaste. Det kreativa flödet och drivet att ta något vidare kommer aldrig att automatiskt stängas av vid slutet av ett projekt. Är det möjligen lite liknande med livet självt? Ens tid kommer alltid att ticka på så länge man lever och ifall man vill gå vidare mot nya själsliga betesmarker och personliga utmaningar för att utvecklas vidare, så kanske man faktiskt behöver våga sätta ner foten ibland. Vågar jag till och med påstå att det kanske inte heller alltid spelar så stor roll vad vi väljer, så länge vi väljer? Vågar pröva vingarna.


"Fail, fail again, fail better."


Det är en konst att vila i att man är den man är och att man har alla förutsättningar för att utvecklas vidare.
/lisa

Tredje gången gillt.

Som sagt, i går började nya kurser och nu ska jag lära mig allt om Nya Testamentet och på det en ordentlig dos kyrkohistoria (där jag hoppas på att mina glatt förvärvade kyrkohistoriakunskaper från Bjärka ska komma väl till pass och att Antonius, Agustinus och gänget ska visa framfötterna). Ligger lite efter i kurslitteratur-fixandet på grund av dubbeltrippelstressen de senaste veckorna. Så i eftermiddag, mellan vändor till tvättstugan, har jag skrivit in alla lektioner i almanackan, vad som läsas, göras, lämnas in och skrivas. Och beställt böcker. Och allt sånt där som jag egentligen tycker är ganska trevligt. Fixandet och organiserandet. Listskrivandet och därefter avbockandet.

Hitintills under min nu fem månader långa studietid har detta med att göra klart saker i tid och inte spara det mesta till sista sekund gått, ja... Dåligt. Men jag tänker - tredje gången gillt! Bättre lycka denna gång! Hej och hå, kämpa på! Sassa, brassa mandelmassa och allt vad man kan tänkas vilja heja på med.

Och min morot, om man nu tror på sånt i pedagogiska sammanhang, är Egypten. Om lite mer än en månad är jag där och solar mitt anlete, överväldigas av öknen, besöker förhoppningsvis just Antonius (eller kanske mer korrekt klostret som fått hans namn) och införskaffar mig en galabeia. Ljuva tider vad jag längtar!
/maria.

Tre-dygnslovet.

I fredags var sista dagen för de kurser jag läst och i morgon börjar nya. Alltså tre dagars lov och ledighet utan att behöva tänka på skolan en endaste sekund, inte tänka att jag egentligen borde läsa lite, skriva lite och läsa lite till. Helt och hållet skolfri! Och ack vad välbehövligt det visade sig vara. I fredags när jag kom hem efter att fått tillbaka en rekordsnabbt rättade tenta från dagen inann (som jag fick godkänt på, trots att jag en timma innan tentan knappt kunde resa mig ur sängen utan att det svartnade för ögonen på grund av en horribel magvärk) vände jag upp och ner på lägenheten och städade allt som gick att städa. Post-examinatoriskt städ helt enkelt. Ut med det gamla och in med det nya. Bort med nerkladdade kommentarer om Psalm 1 (som jag skrivit en interpretation på) och fram med såpa och skurtrasor. Efter några timmar när jag skurat badkaret så det sken var jag så trött att jag knappt kunde prata och "På spåret"-tittning fick avböjas och ensamheten intas. Vila, sömn och åter vila. Och oj vad jag vilat. Utan dåligt samvete och väldigt förnöjt. Tvåtimmars eftermiddagslurar och nio timmar nattsömn. Och därimellan den efterlängtade loppisturen till bra&begagnat där fynd gjordes och spetsdukar inköptes för det kommande lamp-projektet, The Tourist på bio (rekommenderas!!!) och massa tid med han den där Jesper som får mig lycklig. Och nu ska här bakas. För lovet är inte slut förrän om hela 17 timmar. Och ibland behöver även själen gå i morgonrock och dra fötterna efter sig, som Tomas Sjödin säger.

/maria.

en students bekännelser

Kan inte erkänna att jag har en enorm erfarenhet av detta med hemstudiedagar och dylikt. Inte i jämförelse med de flesta andra universitetsstudenter. Men jag tänkte härmed ändå dela med mig av det erfarenheter jag fått under de gångna två veckornas tre hemstudiedagar:

• Det är livsfarligt för studiemotivationen att läsa en fängslande bok. Om så är fallet och ingen diciplin tycks finnas för annat, gå fullt ut och satsa på att läsa ut boken fort. Gärna i god tid innan tentadagen. Det finns ett liv även efter att att huvudpersonen dött.

• Göm undan all annan lättsam läsning som finns att tillgå hemma. Efter ett rejält insjälsligande av absorberande skönlitteratur är risken stor att man tar till vad som helst, även sånt man redan plöjt igenom ett par gånger, för att återigen få fängslas, om så bara för en stund.

• Sitt inte med en jättestor pepparkaksburk vid sidan av skolböckerna. Studiemotivationen bryr sig inte om att julen är över sedan länge och risken finns att du även börjar drömma om glögg igen. Och att cykla iväg till ica för att köpa rea-glögg gör inte att man memorerar fler produktionsmetoder..

• Tro inte att det är lugnt och att man kan allt bara för att man suttit och lyssnat aktiv på de flesta av föreläsningarna. Faktum är att det sas viktiga saker även under den lilla stund man sov. Och att det kommer frågas om saker man aldrig hört, men som garanterat står nånstans i den tjockaste boken. Ett plus är att inse detta i god tid innan tentan. Upptäcks det dagen innan kan en lätt känsla av stress infinna sig.

• Sitt inte och blogga. Man skriver alltid mer än man först tänkt. Dessutom är det lätt en kanal vidare till andra bloggar och till Facebook. Och då kan det vara kört för ett bra tag.

• Om du kört fast: Gå och borsta tänderna! Ger en känsla av nystart.

/lisa

Äckelpäckelsoppa.

Har kokat misslyckad soppa i afton. Ack om det ändå var smaklöshet som var fallet. Men det var äckelpäckel. Tänkte improvisera ihop nånting i stil med spenatsoppa, som är enkelt och alltid blir gott. Denna afton kom jag på att det fanns brysselkål i kylen så det passade ju bra att använda.

Till en början, under fräsande av rödlök, gröna linser och koriander gick allt helt smärtfritt. I med vatten, buljongtärning och så småningom de små hackade kålhuvudena. Koka koka koka.

Avsmakning: USCH!!!!!!! Beskt nå så djuriskt!! Gick crazy och började väga upp smaken med honung och vit balsamvinäger... men till ingen hjälp. Gick över till goa grannarna Olofsson för att kolla om dom hade nån slags grädde för att gifta ihop smakerna, men tyvärr icket. Tillslut fick jag ge upp, efter att ha gjort ett taffligtk räddningsförsök med lite mjölk. Lyckan var inte riktigt total, om man säger så. (För som oftast gick jag in i matlagningen med tron att "detta kommer bli det godaste jag gjort någonsin")

SÅ. Soppan tillsammans med gott bröd smakade helt ok till en början, medan hungern regerade, men allt eftersom mättnaden kom blev också smaklökarna allt nyktrare... Huvvaligen! Soppan var en brungrå orgie av beskthet, sötma och syra, simmande i en halvredd buljong.

Blir inga sådana lunchlådor imorgon.
Jag lovar att göra bättre ifrån mig nästa gång.
(chansen är stor!)

/lisa


Ps: Inget ont sagt om brysselkål i sig. Har faktiskt ätit mer lyckade rätter av denna grönsak tidigare.

Påven Johanna

...heter boken jag läser just nu. Eller som jag slukar med hull och hår. Utspelar sig på 800-talet och handlar om trotsighet, järnvilja och självförtroende. Den inspirerar! Och fördriver tid... Googlade "påven johanna" och hittade bland annat en av de längsta meningarna jag läst på länge här. Intressant även ur historiskt perspektiv.

Ett extra plus var att jag hittade boken inbunden på Röda Korset i Skellefteå för en tia! ;)

/lisa

dansar mig frisk!

En bister förkylning har greppat min kropp. Halsen rostar och huvudet trycker. Vågor av basiluskers illvillighet kittlar min näsa och vill få mig att våndas och nysa. Men efter två dagars kuvande under denna ofrivilliga begränsning har jag andra planer för framtiden. Eller egentligen är det tre dagar, om man dessutom räknar mitt snörvlande under tisdagens totalt nio föreläsningstimmar. Men imorgon väntar dels skola och dels roligheter på kvällskvisten. Så jag tänkte bli frisk. Mitt strå till den stacken har jag dragit genom att dels ta det lugnt; druckit diverse varma vätskor som köket hade att erbjuda, läst diverse litteratur jag kommit över och ätit diverse sötsaker. Dels har jag också dansat. För jag kan inte erkänna att jag enbart halvsovit mig igenom dagarna. Av någon anledning är det som att energin åkt bergochdalbana. Ena stunden har jag komat mig i soffan, för att andra stunden dansa i köket till musiken i mitt huvud. Eller från spotify. Strunta i allt som heter vitlök och virus och strunta i att nån granne kan se. Bara dansa ut allt det eländiga och ge plats för all vitalitet som kommer att uppfylla min kropp imorgon bitti. Det är planen.
/lisa

Ps. "unless you love, your life will flash by"

Ungefär här...

Nytt år. Tror jag ska försöka våga mer och våga satsa. Våga tro att jag kan och försöka sluta tänka så kritisk om mig själv. Det börjar med detta. Ett hejdundrande lätt pyssel av ett gammalt kuvär och vips har man ett bokmärke. Att försöka texta och tro att det går och skita i att bilden hamnade på sniskan. År 2011 ska bli pysselåret då jag vågar göra fel.
/maria