de små ögonblicken

Det finns vissa vardagsögonblick som är lite mer speciella än andra. Små snabbt övergående stunder som ändå lever sig kvar i mitt huvud liten stund extra och förgyller. Ögonblick som bär på en slags spontan äkthet, som gör mig glad och varm. Ett exempel är när man passerar någon som cyklar och under en sekund får ta del av dennes nynnande på någon liten visa. Lösryckta toner och ibland ord som jag sedan kan leva på under min egen färd för en stund, som jag kan spela upp i mitt huvud och le lite igenkännande åt. För jag gör ju likadant själv allt som oftast, tror att fartvinden gör mig ohörbar.

Likadant är det med det otroligt lidande och uppgivna ansiktsuttryck jag kan känna att jag har ibland, när jag efter skolan är trött och är på väg upp för alla backar till mitt hem på Nydalahöjden. Inte för att jag känner mig lidande och uppgiven, men kanske går jag in i rollen som den lidande cyklisten bara för att min inställning till cykelturen är ren och skär transport. En transportsträcka både i tid och rum, då min tanke inte är hos mig utan antingen kvar på skolan eller redan hemma. I vilket fall som helst så kan jag känna igen samma detta lidande ansiktsuttryck hos mina medcyklister som jag möter en regnig dag. Då duggandet pickar en i ansiktet och det bara blir värre om man försöker cykla fortare, det är liksom så otroligt ofrånkomligt. Då, när jag känner igen mig så i andras ansikten, kan jag känna ändå en viss liten värme i att vi alla kan känna så. Eller i alla fall se ut som att vi känner så.

Det sista exemplet jag tänker på för tillfället, är kanske det allra bästa ögonblicket. Det är när vi är två eller fler som tillsammans skrattar eller småler åt något och jag sedan märker att leendet finns kvar på den andres läppar när man vänder sig om och skiljs åt. Som att det glada har trängt igenom de yttre lagren och fått förändra människan eller tillvaron en aning, till lite lättare och lite ljusare. Då stannar det kvar hos mig också. Ett guldögonblick.