Julafton i all ära...

...men jag måste erkänna att jag nog tycker att dagarna både före och efter är minst lika härliga!
Samma mys, goda mat och kvalitetstid med nära o kära, men lite mindre koncentrerat och intensivt när man får sprida ut det över lite längre tid. Fick en otroligt god julafton och känner mig lyckligt lottad som får vara helt och hållet ledig i ytterligare en vecka. (Även om två veckor till inte skulle ha varit fel...)

God juldagskväll och annandag jul imorgon!
/lisa

dagdrivare - that's my name!

Idag har jag slöat med stort S. Och skall så fortsätta. WOHOO!!

Många gånger händer det ju att man tillåter sig att sova ut tills man vaknar, äta en jättelång frukost och sitta med facebook-mail som legat väntande innan man tar tag i alla de matnyttiga och viktiga göromålen. Men. Idag har så skett utan minsta dåligt samvete eller "fast jag borde ju egentligen..."-känsla. Jag har visserligen gjort en "nyttig" sak, ringt ett praktiksamtal + skickat mail. Men det gick som så bra att göra det när det fanns så oändligt med tid.

Tiden och jag är inte alltid riktigt bästisar. Så känslan idag, att först kl 17 behöva vara på en viss plats och innan dess endast behöva byta en felköpt bok, vilket jag dessutom gör på vägen, är MAGISK!! Jag kan vara så seg och ineffektiv som jag alltid brukar vilja vara, men det är lugnt. Det är enligt planeringen liksom. Det händer ALDRIG annars. Alltid brukar man känna lite dåligt samvete, eftersom att det oftast ligger en lista med väntande göromål av mer eller mindre brådskande natur. Men nu... Lugn och ro och lycka!

Himmelriket på jorden. Härnäst i form av en kopp kaffe, världens godaste brownie och nått trevlig tidning att bläddra i. Spelar inte så stor roll vilken faktiskt.

Goda dagar före dopparedagen önskas!
/lisa

Helylle - that's my name!

Jag kallas stundom i skolan för helylle-tjej. Och vad jag än tar för mig verkar blir jag mer och mer helylle. Helylle blir man tydligen när man: bakar bröd; äter så lite halvfabrikat, färdigfabrikat och e-ämnen som möjligt; inte äter kött så ofta; vill prova att odla morötter i en blomlåda till våren och kanske några potatisar i en kruka; har storkok av bönor; helst bara köper saker på loppis eftersom det mesta redan finns där och därför inte behöver göras igen; tycker hemmagjord potatisgratäng och sån där köpt på påse inte går att jämföra; stickar och syr osv osv.

Och ja, det är väl det jag är då. Helylle. Härom kvällen fick jag sms av en vän som hjälpte mig att förstå bristande självförtroende och liknande. Var den man är - sig själv. Om man är sig själv och vågar det så hjälper det andra att vara sig själva. Så jag säger som det är: Jag är ett stolt helylle. Och hellre hel än halv.
/maria

Ekot.

Jag sitter i skolans bibliotek. Det iskalla, där fingrarna fryser och extra element är inställda. Skriver om hebreiska ord och vad dem egentligen betyder. Jag undrar ibland hur jag hamnade här. Bland högar av tjocka böcker och konstiga hebreiska bokstäver. Samtidigt som jag funderar på ordens betydelse lyssnar jag på gamla inspelade Vintermöte-semenarier.

"Dit jag icke vill, dit jag innerst inne vill."
Det är väl ungefär det som ekar mellan högarna av böcker.

buss-visdom

"Är sämjan god är platsen stor", sa den sötaste tanten på den överfulla bussen idag. Rosiga kinder och alldeles alldeles levande.

vardagens expeditioner.

Trots 22 minusgrader, uppförsbacke och mörker måste jag ändå säga att jag tycker det är lite mysigt att cykla till och från skolan. Det är min alldeles egna resa under dagen, jag mot världen. Ett äventyr mot vädrets makter och min egen trötthet. Det är som en expedition. Ensam och isolerad under alla lager ytterkläder. Ju mer desto bättre.

Det börjar redan vid de innomhusliga förbedelserna. Extra kofta, täckbyxor, ytterskor, halsduk, täckjacka, mössa, luvan på, handskar och sadelskydd. Påklädes i nämnd ordning. Titta på termometern en gång till för att mentalt förbereda sig. Fortfarande 22 grader. Och så ta nycklar och väska för att bege sig mot cykelförrådet. För att där låsa upp cykeln, förflytta cykellysena från jackfickan till cykeln, tända dessa och applicera sadelskydd på sadeln. (Varför heter det sadelskydd egentligen? Är ju mer av en rumpvärmare, iaf de varianter med foder och luddigt tyg. I mitt fall fungerar det också som ett anti-halk-tillägg vid täckbycksbeklädd rumpa.) Det är sannerligen en process. Bara vetskapen om att jag är väl förberedd värmer! Sen kan äventyret börja.

Och visst, det kan kännas kallt ändå. Eller kännas onödigt långt eller jobbigt mycket uppförs. Eller som det värsta scenariot, när man har bråttom och jäktar sig genom hela färden. Hinner inte njuta och riskerar dessutom att bli svettig längst in under alla klädlager, trots att nästipp och kinder håller på att förfrysa av den enorma motvind som min fantastiskt höga fart genom alla campus byggnader frambringar. Men oftast handlar det om en lugn och rofylld resa för mig själv. Det får ta den tid det tar, kallt är det men fram kommer jag.

Kanske handlar det också lite om smärta, om att det som inte dödar härdar. Och kanske handlar det mycket om att det faktiskt känns lite mindre motigt att bege sig iväg om jag tycker att jag tycker att det är mysigt...;-)

/lisa

Att sy en duk

Jag har snöat in på en sida där jag skulle kunna sitta och titta på bilder timme efter timme. Där hittade jag den här bilden och nu rycker det först i loppis-tarmen för hitta massa virkade dukar och sedan i pyssel-tarmen då hela kalaset ska sys ihop. Himmel så fint det kan bli. 

/maria

bäbis och fjärrkontroll

Igår kväll fick jag äran att träffa en prick två månaders bäbis. En helt underbart fantastisk liten knodd! Inte så att man inte blir lite sugen... Men nu säger jag inte mer om det. Jag tänkte skriva om en fjärrkontroll istället. Det är nämligen så att vi ser på en lånad tv hemma. När vi skulle frakta hit den i början på sommaren så följde det med en fjärrkontroll. Ack denna lilla manick. Men under sommaren, då vi inte bodde i lägenheten, så lyckades fjärrkontrollen springa bort sig helt förfärligt och spårlöst. Väl i augusti började vi tvivla på att det ens följt med någon sådan manöverdosa. Jag kunde inte ens erindra mig huru den såg ut! Om den någonsin sett ut alls.

Under hela hösten har vi alltså bemödat oss att trycka på de små omöjliga knapparna på tv:n vid kanalbyte. Detta kan ju tyckas som en bagatell, men när knapparna är bångstyriga och får för sig att fastna och börja byta kanal på eget bevåg blir det lite smått irriterande. Eller snarare småstressande, för då gäller det att hinna trycka tillbaka åt andra hållet innan kanalerna dragit iväg alldeles åt oändligheten. Oftast åt höger. Så det kan bli ett litet fram-och-tillbaka-tryckande innan man fått in den rätta tryck-knycken. Men då uppstår problem nr 2. Att inga kanaler är befinner sig på någon som helst ordning. Svt 1 är på ettan och svt 2 på tvåan. Så långt sträcker sig logiken. Sen är det vilda västern. Extra problematiskt är det när man oftast, av någon oförklarlig anledning, råkar slå på tv:n vid hel-, halv- eller kvartstimme. Det vill säga reklamtid. Eller Tjugo över och i också för den delen. Då får man flippa fram och tillbaka en god stund innan man lyckas luska ut vilken kanal man ser på. (Om man inte råkar stöta på nån charmig lokalreklam och på så sätt vet att det är fyran).

Men. Så råkade jag komma på vår bortsprungna fjärrkontroll härom dagen. Liggandes i en kasse med vinterskor (?!) uppe på vinden. Intet ont anandes. Ivrigt sprang jag ner för att berätta för Jonathan och - framför allt - få prova att sitta i soffan och flippa. Och byta en kanal i taget.

Men såklart så funkade den ju inte. Och det tokigaste av allt - jag blev inte ens besviken! Då slog det mig att jag nog ändå är lite förtjust i vår småtokiga tv som lever sitt eget lilla liv ibland. Det är som att den har en viss charm bara för det. Nu hade vi i och för sig ingen tv alls förra året, så att få tv överhuvudtaget kändes ju som en oförtjänad lyx, oavsett skick på tv:n. Men ändå. Är det kanske inte lite så, att vi gillar när saker har lite personlighet och är lite egna? Att det gör dom lite mer våra, dom bär på mer att lära känna.
Och i hur stor mån är det på samma sätt med människor omkring oss...?

Vår goa soffa där jag hade tänkt sitta och flippa.

/ lisa

Sneak peak.

Härifrån blir det mesta klart. På många olika vis.
Och vet ni vad? Om någon månad eller så, är bloggens bloggare återförenade!
Om så bara för en helg.
/maria.

Kolakok.

Jag har kokat kola och bakat kakor hela kvällen, helt enligt önskan. Antal kola-kok: 3. Antal lyckade: 1. Så kan det gå, och jag kunde ha blivit rasande om jag känner mig själv rätt. Men behärskning är en konst att öva sig i tänkte jag och kokade lite till. Vad gör det om hundra år när ingen av oss har näsa? som en fin vän säger. Eller hur var det nu igen?

O Come, O Come Emanuel. Sannerligen. Kom.
/maria.

Detta med att rensa.

"Du måste göra en lugn och kontinuerlig inventering av de ting du anser dig behöva för ditt arbete och uppehåll, så att du efter hand kan utesluta det som inte är väsentligt utan till hinder. Böcker, möbler, papper, kläder och ting kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: ge bort, släng och prioritera! Nakna kom vi till världen, nakna ska vi lämna den."                 Owe Wikström, Det bländande mörkret

Det finns nog inget som kan göra mig så splittrad inuti som tingest. Jag tror att allt vi bär på till det yttre bär vi även inuti. Och om tingen runt mig är i kaos, känner jag mig som ett kaos. Märkte detta tydligt först förra året då jag levde ganska avskalat på många olika plan. Och ju längre tiden gick desto fler saker packades ner och bars upp på vinden. Och detta har jag försökt fortsätta med, om än i mindre i skala men dock lika viktigt. Livet hänger ihop. Så jag rensar och organiserar. Rotar mig fram. Skalar av det yttre för att kanske tillslut nå fram till det inre, till hjärtat.

Och när tankarna är många olika och det nästan värker i hjärtat av splittring då tycker jag mig märka att när jag sitter där på golvet och rensar bland papper, burkar, kläder och annat och lämnar i från mig det, då lämnas just splittringen och de många tankarna på samma gång. Jag släpper taget om dem. Om och om igen.
/maria.

Hon tog en tältplugg...

Idag har jag för en gångs skull varit effektiv och arbetsam hela dagen, inte bara en timme eller två som det vanligtvis är på de lektionsfria onsdagarna. Schemat har följts och internet-grejen har varit nerpillad i en full papperssamlare. Så när abstinens kommit krypande har det varit smått omöjligt att komma åt den. Så här i fastans tider ska jag begränsa mitt internetanvändande som sprang iväg någon gång för några månader sedan.

Men det vat inte om ohämmat internetanvändande och avvänjningsmetoder jag skulle skriva om. Nej, det var något helt annat. Idag har jag läst om och ur Domarboken i Bibeln. En bok fylld av hisnande äventyr, svåra namn och händelser som får en att till och med sätta luften i halsen. Tror inte att jag har läst den så noga, om ens alls, tidigare. För hur kan man glömma något som detta:

"Sisera flydde till fots och kom till Jaels tält. Hon var keniten Hevers hustru, och Hasors kung Javin och keniten Hevers folk levde i god sämja. Jael gick ut och tog emot Sisera. "Kom in, herre", sade hon. "Kom med mig in, var inte rädd." Han följde med henne in i tältet, och hon lade ett täcke över honom. "Ge mig lite vatten", bad han, "jag är så törstig." Hon öppnade en lägel med mjölk och gav honom att dricka. Sedan lade hon täcket över honom igen. Han sade: "Ställ dig i tältdörren. Kommer man och frågar dig om det finns någon här, så svara nej."

Man Jael, Hevers hustru, tog en tältplugg, smög fram till honom med en hammare i handen och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den trängde ner i marken. Han dog där han låg i djup sömn, förbi av trötthet. Då kom Barak på jakt efter Sisera, Jael gick ut och tog emot honom: "Kom", sade hon, "jag skall visa dig den du söker." Han gick in, och där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen."

Himmel och pannkaka, vad hände där?! Helt ovetande och så plötsligt. En tältplugg, och tjoff ner i tinningen! För fortsatt läsning och förkovran, läs Domarboken 4. En utmärkt start på december.
/maria.