Gör portarna vida.

Advent. Äntligen är älskade advent här.

Och så den lilla fastan. En fasta som är präglad av glädje och ett större ljus än den stora fastan som infaller innan påsk. Ordet är "Kom!". Bönen är att jag ska bli närvarande i mitt eget liv för honom som redan är kommen. Advent är en tid för att ödmjuka, förbereda och fördjupa sig. Det är fastans mål och syfte för att ge utrymme för större glädje och Gud själv.

Det väntande ljuset får tändas inom oss. Ett i sänder. Värmen får sakta sprida sig och vi görs redo för att Han som kom och föddes, ska komma och födas i våra hjärtan. Kom Herre, kom...

Gott nytt kyrkoår önskar jag er alla. Ett nådens år, som alltid.
/maria.

Aj.

Antal gånger jag försökt klura ihop något hit den senaste tiden börjar bli oräkneliga. Klurar och klurar och försöker förstå mig på saker och ting. Men innerst inne går det inte. Varför? Den månatliga hormonsvängningen gick lite för djupt den här gången och tog liksom aldrig slut. Som kvinna har jag förmånen att varje månad hamna i ett mörker, som kan bli fruktbart då ljuset kan få lysa igenom och livet bli lite klarare. Men ibland är mörkrets till synes enda intresse att gräva sår. Just så. Något har grävt sår i mig och det gör ont.

Men hur låter man sig omfamnas av mörkret och tystnaden? Motta den och låta den göra sitt verk? Hur? Eller vad gör man åt det?

Stormen före lugnet.

Ibland tar sig studentlivet lite tokiga vägar. Som när man sitter på skolan hela natten inför en slutpresentation och väntar på att lack ska torka. Jättedumt ur många hälsoaspekter. Men på något sätt ändå väldigt skönt att känna att man klämmer ur det sista och att det verkligen bara är en tidsfråga innan man är färdig och kan pusta ut igen. Inte mycket att göra åt, klockan tickar och tids nog är det morgon och deadline. Bara att göra så gott man kan, helt enkelt. Som alltid, egentligen. Kanske blir det inte riktigt som man tänkt sig, kanske får man göra om någonting senare. Kanske blir det succé. Men i vilket fall som helst så är det bara en tidsfråga innan nästa milstolpe kommer, så länge man i alla fall rör sig framåt så gott man kan.
/lisa

. . .

"Att leva med en regel eller en tydlig livshållning förhöjer livets skönhet. Det är inte den blinkande, stressade miljön som splittrar själen utan hjärtats alltför många tankar. Men genom den fasta rytmen tvingas man genomskåda sin livshållning. Livsglädjen ligger i att förstå att livet inte är en tävling, där den som hinner mest vinner, utan att livet är en gåva. Friden finns inte i tystnaden utan i ett odelat hjärta, hos en människa som vet sig vara älskad av Gud."

Om att bli skamsen över en lögn

Jag erkänner. Jag har utgivit mig för att vara någon jag inte är, men i de ädlaste syften.
Ändå fick bemötandet mig att känna lite ånger. Men också en stor lycka över människors godhet.

Så här var det, i ett skolprojekt var mitt uppdrag att resercha lite om ett visst område, tex vägarbetares jobb, men skaffa nya perspektiv på detta från snarlika områden och från andra användare, tex kvinnliga trädgårdsamatörer. Så jag satte mig glatt och googlade fram ett antal forum, skapade mig en ny användare och påbörjade nya trådar. Gick in i rollen som någon annan, faktiskt rätt roligt. Och det dröjde inte länge förrän svaren haglade in. (Det finns verkligen otaliga forumtrådar om diverse ämenen - och människor som är otroligt aktiva på dessa samtliga...)

MEN. När jag började läsa dessa svar, från många olika slags människor med delad passion för detta änme, från kvinnor med samma erfarenhet som "jag", som engagerat gav tips och lyckönskningar; som med värme i orden peppade mig med att löftet om att "jag" kommer att kunna se fram emot många timmars hårt arbete men också många härliga stunder i min trädgård... då började jag känna mig lite ful som bara lurats.. Jag började nästan överväga att faktiskt köpa ett hus på landet med en stor tomt och faktiskt plantera några äppelträd. Och köpa en hund, som jag sa att jag hade gjort. Bara för att liksom uppmuntra människors godhet och göra den rättvisa... Jag tycker att sånt ska uppmuntras och lyftas fram. Samt låta sig faschineras och inspireras av passionerade människors energi och välvillighet. Om man brinner för något är det nog inte sällan som människorna runt omkring en känner av den värmande glöden, tänker jag.

/lisa

We are

We are spiritual beings having a human experience.

Så det så.
(Kloka ord av Teilhard de Chardin)