Makrillens nostalgi.

Sitter hemma och pluggar till min livs första omtenta. På fredag ska jag försöka behärska grekiskan och komma ihåg alla böjningsmönster. Jag åt mackor med makrill i tomatsås och gurka till lunch och färdades då två år tillbaka i tiden. Nästan varje kväll delade min bjärkasyster Åsa och jag en burk makrill under den tysta kvällmaten. Det var lika gott varje kväll. Bäst var det när vi hade nybakade, tjocka rågrutor. Och gurka. Jag är sällan nostalgisk av mig men just nu bubblar det över av fina minnen. Minnas den jag var, blev och vem jag blivit. Allt som hände och händer. Hur det året gjorde mig så ofantligt gott. När jag fann något och Gud blev en verklig verklighet. Då jag kände en frihet och kärlek så stor så stor. Men samtidigt gör det lite ont. För jag märker att lite av det goda som jag då fann har jag helt hänsynslöst slarvat bort. Jag lärde mig att älska - mig själv, andra och Gud. Och jag fick mitt värde i Gud, i den Han skapat mig till, inte någon annan stans. Och nu? Någon gång har jag visst lagt mitt värde i mina prestationer igen. Igen. Och när det gått dåligt, då är jag dålig. När grekiskan och annat går åt pipsvängen och den där krävande/kvävande duktigheten får ta hårda stötar. MEN. Här vänder det. Eller kan det vända i alla fall.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. 
(Ef. 2:4-10)

Kanelbullens dag!

Wohoo! Idag är det kanelbullens dag. Och jag har minsann bullar på gång! En deg på jäsning - bilden ovan från förra årets bulldag, är ju roligare att titta på fina färdiga bullar än en vitgrå degklump - och en annan slags bulle på gräddning. En liten bulle som inte legat stilla många minuter det senaste dygnet minsann. Blir det en liten hurtbulle mån tro?! Puss/L

de små ögonblicken

Det finns vissa vardagsögonblick som är lite mer speciella än andra. Små snabbt övergående stunder som ändå lever sig kvar i mitt huvud liten stund extra och förgyller. Ögonblick som bär på en slags spontan äkthet, som gör mig glad och varm. Ett exempel är när man passerar någon som cyklar och under en sekund får ta del av dennes nynnande på någon liten visa. Lösryckta toner och ibland ord som jag sedan kan leva på under min egen färd för en stund, som jag kan spela upp i mitt huvud och le lite igenkännande åt. För jag gör ju likadant själv allt som oftast, tror att fartvinden gör mig ohörbar.

Likadant är det med det otroligt lidande och uppgivna ansiktsuttryck jag kan känna att jag har ibland, när jag efter skolan är trött och är på väg upp för alla backar till mitt hem på Nydalahöjden. Inte för att jag känner mig lidande och uppgiven, men kanske går jag in i rollen som den lidande cyklisten bara för att min inställning till cykelturen är ren och skär transport. En transportsträcka både i tid och rum, då min tanke inte är hos mig utan antingen kvar på skolan eller redan hemma. I vilket fall som helst så kan jag känna igen samma detta lidande ansiktsuttryck hos mina medcyklister som jag möter en regnig dag. Då duggandet pickar en i ansiktet och det bara blir värre om man försöker cykla fortare, det är liksom så otroligt ofrånkomligt. Då, när jag känner igen mig så i andras ansikten, kan jag känna ändå en viss liten värme i att vi alla kan känna så. Eller i alla fall se ut som att vi känner så.

Det sista exemplet jag tänker på för tillfället, är kanske det allra bästa ögonblicket. Det är när vi är två eller fler som tillsammans skrattar eller småler åt något och jag sedan märker att leendet finns kvar på den andres läppar när man vänder sig om och skiljs åt. Som att det glada har trängt igenom de yttre lagren och fått förändra människan eller tillvaron en aning, till lite lättare och lite ljusare. Då stannar det kvar hos mig också. Ett guldögonblick. 

sneak peak.

Fick en bild av vår fotograf Jonathan häromdagen. Tänkte ni (om ni nu finns..?) kunde få se. Visserligen lågupplöst och en förminskning av orginalet (ja jag lär mig allt om foto som fotograffru) men äsch - den är magisk!

och lagom till posten att kom...

... så dricker den spionerande tanten rakt över gatan kvart-i-ett-kaffe med sin lite mindre spionerande make. De delar en tårtbit, bläddrar i dagens reklamblad från ica och pratar på deras ständigt soliga balkong. Detta lilla skådespel borde alla få se.

hey ho, lets go.

Jag snörvlar och lever. Spionerar på min spionerande granne rakt över gatan som varje kvart tar en tur ut på sin balkong och ser till så att allt står rätt till på Hjortstorpsvägen. Nyser för femtielfte gången och värmer gårdagens pizza i ugnen. Lyssnar på låtarna som spelades på vår vigsel och fäller ett par tårar av glädje. Tänk att han är min, och bara min. En fri, stark, svag, känslosam, klok man är nu min livskamrat och närmaste. Och dessutom snygg som få. Han som håller mig när jag gråter över allt jag inte förstår och inte riktigt vill, när livet rusar för fort. Som viskande i mitt öra ber. Jag dricker en häxbrygd för att bli av med en mördarförkylning och inser att lite blir som man själv tror. Men mer om det någon annan gång.

Bilder från bröllopet kommer inom kort och jag instämmer med min kära Lisa - nu kör vi!

Så briljant!

Jag vet att inläggsfrekvensen, i alla fall från mitt håll, ökat med ett antal hundra procent de senaste dagarna. Kanske beror det på att jag sprungit på så mycket intressant att berätta vidare om. Kanske beror det på att jag  i veckan haft eget arbete på egen hand, hemma, med datorn som sällskap och allmänt lagom med skoldisciplin. I vilket fall som helst så hittade jag denna goding idag: 

Tänk om man kunde leva efter den filosofin!! Att helt enkelt vara go och glad och leva ut de sidor och egenskaper som är ens bästa och kommer till sin fulla rätt. Och dessutom även göra allt man är mindre bra på, men med full inlevelse, glädje och tro på sig själv, för att man i alla fall gör sitt bästa och gör det helhjärtat! Och sen när var texten nån vidare viktig del av en svängig låt eller ett fulländat framförande? Beviset om motsatsen har vi ju här;)

Mycket nöje/
lisa

Machofabriken.

Sprang på en artikel såhär på morgonkvisten. SÅ. BRA. Machofabriken, Sveriges första nationella jämställdhetsprojekt för unga, verkar fantastiskt vettigt! Mer om det här.

Närmande en sanning?

Jag tror på Sanningen. På en Sanning. Att det finns en fast punkt i tillvaron som är fullständigt fast och orubblig, från alla håll och kanter. Att det finns något definitivt, som gäller för alla, oavsett hur medveten man är om det eller inte. Men att det har med definitioner och förhållningssätt att göra. Hur allt hänger ihop och är funtat från grunden. Vidare tänker jag att man kan hitta denna Sanning från många olika håll, närma sig den på sitt eget sätt. Ibland, eller vissa, är bara och nosar och ibland går man till en större klarhet. Men att insikten alltid känns sådär enkel, skön och självklar när man väl finner en bit av den. Sen kan säkerligen olika människor leva med olika förklaringar och slutsatser, men jag tror att man i grund och botten kan vara samma mål man blickar mot. Just för att det handlar om och utgår ifrån det mest grundläggande i vår mänskliga natur. När jag igår såg detta filmklipp blev jag glad.

"Att gå till naturen är inte eskapism, för vägen från människa till människa går minst lika mycket genom naturen som genom staden. Det är överdrivet tal om social gemenskap, det är i ganska stor utsträckning bysnack, en filosofi för kaféer". 

Harry Martinson

/lisa

Jag objektifierar min kropp.

Tack vare lite uppmuntran under helgen som var har jag återfått lite bloggpepp! Vilket för övrigt inträffade under en alldeles särskilt vacker och härlig händelse, speciellt för min kära fina bloggkompanjon...;)

Här kommer senaste tidens återkommande reflektion: 
I och med att en annan människa har börjat växa i mig, har jag kommit att börja betrakta min egen kropp allt mer som ett fristående objekt. Jag har börjat se en tydlig distinktion mellan mig själv, min person, och min fysiska kroppshydda på ett nytt sätt än tidigare.

Min kropp kan så otroligt mycket mer om allt som har med barnbärande att göra än vad jag kan. Den vet vad den ska göra, både under bärandet och under födandet, och den gör det på bästa möjliga sätt. För den är nämligen specialgjord, bland annat just för det ändamålet. Den processen har dessutom funkat i alla tider.

Att det sen blir konsekvenser av att bära och föda ut ett barn, och egentligen av allt som livet och som vi själva utsätter oss för, är bara ett faktum helt enkelt. Dessa konsekvenser, eller bieffekter, som kommer att påverka kroppen på olika sätt, kan ses som väldigt sekundära. I synnerhet de yttre bieffekterna. I alla fall kan man se det så om man låter sitt fokus ligga på att kroppen faktiskt gör sitt jobb. För mitt jag och min person sitter i den jag är och den jag vill utvecklas till att bli. Min fysiska kropp blir mig given till att vara funktionell och agera verktyg och handlingsyta åt min person. Vara mitt jags ögon, öron, händer och fötter, så att säga. Allra främst ges min kropp åt mig för att utgöra tempel åt min ande och själ. En bostad som är mycket väl godkänd per definition.

Det är ju inte alltid så lätt att hålla den distansen till sitt fysiska yttre, som säkerligen bekant, att bara gilla läget oavsett vilket utseende man kan tycka att man "borde" ha haft. Men jag känner i alla fall att denna min nya insikt om kroppens fantastiskhet blivit en stor hjälp i inställningen till min kropp. Att det måste få vara okej att det hänger, dallrar, brister, stramar och läcker. För den är ju så bra på det den är till för! Och jag är ju så mycket mer än bara min kropp.

Så länge jag tar hand om min hydda på ett vettigt sätt och tror på sanningen om att jag också är så mycket mer, så tror jag på att en lyster kommer att infinna sig som syns även för andra. Och det räcker väldigt långt!

lev o må! /lisa

Sammanfattning: idag.

Asså, äsch vad lite jag har att säga eller skriva. För att sammanfatta sommaren hittills: jag har lärt mig mer av vad det innebär att vara fullt människa på äldreboendet där jag jobbar än vad jag gjort under hela läsåret som passerat. Kanske under hela mitt liv. Att älska. Och älska igen. Välja att älska och älska trots allt. Att stå fast och alltid sträva efter frihet. Lite ord och många, många omfamningar, skratt, rumptorkningar och papiljotter. Från tårar av sorg till tårar av ren och skär glädje. Idag har jag två dagar kvar. Ett vemod som jag aldrig trodde jag skulle känna.

För att sammanfatta det som återstår av sommaren: idag är det precis en månad kvar tills den stora dagen då vi blir vi. Om en månad smäller det. Då blir jag fru (sjukt!). Då sker mysteriet om man så vill. Vilket jag vill.

För att avsluta med ett litet tips: ifall ni av en händelse skulle baka en kaka och rippla choklad över, men till er besvikelse få för mycket smält choklad över - Var lugna, jag har ett tips! Häll den smälta chokladen i ischokladformar och låt stelna. Voilà! Redo att åter smältas någon annan gång. Och på detta har ni sparat kanske bara 2-3 kr. Men många bäckar små. Många små vanor och göror blir en revolution.

Bortskämd?

Första dagen på nya sommarjobbet idag! Var inte igång med arbetet förrän efter lunch pga allt som skulle gås igenom och fixas i ordning. Men oj vilken trötthet som slog till på eftermiddagen... Är ju dock ingen nyhet att man blir trött av nya intryck och mycket info. Att det sen är närmare 30 grader ute och parasiter i kranvattnet gör ju inte riktigt saken bättre heller...

Näe, bortskämd är man. Med rent dricksvatten i obegränsade mängder. Helt galet vad bra vi har det!!

Min familj har möjligheten att bunkra vatten i flaskor från världens bästa Gullis. (Syns ju bara på bilden ovan vilket paradis det är;) Också en lyxplats i tillvaron som man knappt förtjänar. Eller kan man egentligen säga att vi förtjänar nånting alls här i livet? Om man ska dra allt till sin spets så har vi ju bara haft tur med alla förutsättningar vi har runt oss. Förtjänat det? Njaa vet inte det.. Såklart kan man ju mena att vi förtjänar de  pengar vi får i lön efter arbete, men att överhuvudtaget ha ett arbete som ger pengar är ju en förutsättning som inte alla har. Av olika anledningar, ibland ren otur och olyckliga omständigheter. Guds kärlek är väl det bästa exemplet på något som vi inte förtjänar, och som vi inte kan förtjäna, men som blir oss givet ändå. Jag antar att man får helt enkelt göra sitt genom att vara tacksam och inte ta allt för givet!

lisa

Tjabba tjena hallå!

Jag ursäktar min bloggfrånvaro med att inleda med några tankvärda ord från morgonens tv-gudstjänst:

"Bön är inte så mycket att kämpa mot målet som att vila i sin utgångspunkt" (Wilfrid Stinissen)

Jag älskar känslan när man varit helt inne i nånting en lång period, tex ett sjolprojekt, och sedan är klar och man står där med idel tomhet och tysthet runt om sig. Fast på det där positiva sättet som skärper sinnena och ger lust och energi. Som vissa dagar då man helt plötsligt "vaknar"  och verkligen blir medveten om sin egen existens, sitt liv och sin omgivning och nästan till och med känner en förälskelse till allt och alla! Det är lycka.

Nu ska jag prova mig på att baka gifflar, en barndomsfavorit som mamma brukade göra. Dock på den tiden med annan fyllning än den jag ska prova mig på. Men det kan ju passa bra i vilket fall som en sån här morsdag! (bilden och receptet kommer härifrån)

 

/lisa

I love your smile

En musikvideo och låt som får mig att gråta och skratta samtidigt. Den träffar mig så sjukt hårt och jobbigt ibland (och jag tänker: "stackars jesper vad han får stå ut med..."). Igår var en sådan dag. En trumpen dag. Men kvällsmat på femte våningen utan hiss hos fina nya vännen och mässa i OP i morse med samma människa och denna låt och stundande lägenhetsvisningar och norrlandsresa med klänningssömnad och en granne som älskar gitarrsolon vänder på steken (mig).

Liten. Större. Stor.

Nu har Kristus varit uppstånden i två veckor och jag är glad. I alla fall mesta dels av tiden. Jag och mitt temperament har våra duster men det är bara att acceptera att jag i vissa lägen föddes i fel land. Men nog om det. Kristus har uppstått och så även vi! Kristus spränger allt och livet måste växa. Nu lever vi i påsktiden som varar fram till pingst och jag tänker att denna tid handlar om att växa. Låta det som grott under fastan få djupare rötter och skira små blad.

Det är där jag fastnat den senaste tiden. Att växa. Bli mer och större. Inte ta över utan växa så att man kan rymma mer, så att Kristus kan växa och bli större i mig, bli tydligare och klarare. Bli sig själv. Bli mer människa.

För övrigt... Ja, planerar dagen d i superfart och letar rätt på kontakter och hjälp. Galet så att det smäller om det!