Tack vare lite uppmuntran under helgen som var har jag återfått lite bloggpepp! Vilket för övrigt inträffade under en alldeles särskilt vacker och härlig händelse, speciellt för min kära fina bloggkompanjon...;)
Här kommer senaste tidens återkommande reflektion:
I och med att en annan människa har börjat växa i mig, har jag kommit att börja betrakta min egen kropp allt mer som ett fristående objekt. Jag har börjat se en tydlig distinktion mellan mig själv, min person, och min fysiska kroppshydda på ett nytt sätt än tidigare.
Min kropp kan så otroligt mycket mer om allt som har med barnbärande att göra än vad jag kan. Den vet vad den ska göra, både under bärandet och under födandet, och den gör det på bästa möjliga sätt. För den är nämligen specialgjord, bland annat just för det ändamålet. Den processen har dessutom funkat i alla tider.
Att det sen blir konsekvenser av att bära och föda ut ett barn, och egentligen av allt som livet och som vi själva utsätter oss för, är bara ett faktum helt enkelt. Dessa konsekvenser, eller bieffekter, som kommer att påverka kroppen på olika sätt, kan ses som väldigt sekundära. I synnerhet de yttre bieffekterna. I alla fall kan man se det så om man låter sitt fokus ligga på att kroppen faktiskt gör sitt jobb. För mitt jag och min person sitter i den jag är och den jag vill utvecklas till att bli. Min fysiska kropp blir mig given till att vara funktionell och agera verktyg och handlingsyta åt min person. Vara mitt jags ögon, öron, händer och fötter, så att säga. Allra främst ges min kropp åt mig för att utgöra tempel åt min ande och själ. En bostad som är mycket väl godkänd per definition.
Det är ju inte alltid så lätt att hålla den distansen till sitt fysiska yttre, som säkerligen bekant, att bara gilla läget oavsett vilket utseende man kan tycka att man "borde" ha haft. Men jag känner i alla fall att denna min nya insikt om kroppens fantastiskhet blivit en stor hjälp i inställningen till min kropp. Att det måste få vara okej att det hänger, dallrar, brister, stramar och läcker. För den är ju så bra på det den är till för! Och jag är ju så mycket mer än bara min kropp.
Så länge jag tar hand om min hydda på ett vettigt sätt och tror på sanningen om att jag också är så mycket mer, så tror jag på att en lyster kommer att infinna sig som syns även för andra. Och det räcker väldigt långt!
lev o må! /lisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar