Alla blommor man kan önska sig.

Fick en helt fantastisk blombukett av mamma och pappa igår. Tung och stor. Orsak? Ja, för den uppmärksamme avslöjar bilden även detta. Det som varit min och viss annan persons hemlighet i hela två veckor. Oj nu kanske jag försa mig för den som ännu inte ser och ivrigt letar (om det nu är någon som fortfarande läser denna blogg). Han är min och bara min!
/m.

Lyckan kommer, lyckan går...

Sprang 15 meter för att hinna med en buss. 14 och en halv meter för långt för min klena kropp. Hjärtat slog som en hos en liten rädd kaninunge och jag riktigt kände hur förkylningen som jag ändå hade lite bukt på såg sin chans att helt ta över. Så nu sitter jag här så där förkyld så hela huvudet känns som en stenfylld ballong och bihålorna värker sönder mig.

Jag orkar inte vara sjuk denna vår. Förra våren var sjuk och trött konstant i flera månader. Våren innan det är den mörkaste tiden jag hittills upplevt. Jag vill vara frisk nu. Orka och vilja. Den gångna hösten och vintern har varit tunga. Det är mycket som inte velat falla plats och jag har spjärnat emot tills jag inte orkat mer. Men för två veckor sedan fick Jesper Ä N T L I G E N ett jobb och ungefär tusen kilo lyftes från mina axlar. Jag gör mig så lätt till en klippa, till någon som lägger allt på ryggen och börjar bära. Bär tills det värker precis överallt och tröttheten är stor. Men förhoppningsvis har jag äntligen lärt mig att den enda klippan i livet är Gud. Utan Gud förmår jag ingenting. Och genom allt det svåra och sjukdomar så har Gud tagit ett stadigt tag i min hand och gått bredvid. Detta år och alla år innan det. Och den där handen vill jag aldrig släppa.

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver fader vår
Amen


Sov gott.
/maria.

Smittskyddsinstitutet.

Jag är numera anmäld till smittskyddsinstitutet! Eller kanske inte jag, men sjukdomen och bakterierna/parasiten jag bär på. Det visade sig vara eh... ja.. vad var det nu det hette... Och igår ägnade jag 2 timmar och 40 minuter till att jaga rätt på antibiotikan som jag fått utskriven. På första apoteket satt jag i kö i cirka 25 minuter för att få reda på att "Nej, den är tyvärr slut." Väl på nästa apotek väntade jag först i 40 minuter och när det väl var min tur tyckte hon den där apotekaren att det var lite för lite utskrivet så hon behövde ringa till läkaren. Som sa att skulle ringa upp. Och gjorde så. Efter ytterligare 20 minuters väntan. Och allt var i sin ordning, förutom jag som nu var på bristningsgränsen. Frågade lite försynt: "Är dem här vänliga mot magen? Den är ju lite känslig just nu..." Fick som svar: "Ja, bara du äter innan." Varpå jag med tårar i halsen och med darrande röst pep fram: "Men det är ju det som är grejen... Jag kan ju inte äta." Lägg där till promenader och en tur till vårdcentralen för att hämta ett papper med information om vad det nu är som jag har. Ett papper som skulle finnas i receptionen. Men nej, inte enligt receptionisten som skickade mig till lab. Där, ja där skulle pappret finnas. Väntade. Väntade. Tillsist var det min tur. Men nej. Pappret fanns ju inte där, det ska finnas i receptionen enligt lab-kvinnan. Och mycket riktigt. Högst upp i en hög, den enda högen av papper. Ja där låg ju mitt papper.

Trött till tårar kom jag hem, flera timmar efter min planering. Snörvlade och hostade (ja för jag är som en två-åring i mitt immunförsvar och har även en liten mindre dunderförkylning) mig igenom en hemtenta som jag till min stora glädje precis, precis, precis nu skickade in. Hurra - hurra - hurraaaa! 

Klag och tack, frågor och svar. Sorg och glädje. Upp och ner. Tack Gud för att du bär.

/maria.

Blaskigt blir bättre!

Jag har kommit fram till nånting helt fantastiskt användbart: De flesta kolsyrade drycker verkar bli mycket godare om man späder ut dem med vatten! Det funkar jättebra på alla slags cider och till min stora glädje märkte jag härom dagen att även coca cola blir mycket godare om man tillsätter ungefär 40 % vatten. Hipp hipp hurra! För det borde ju bli lite mer skonsamt för hälsan också på så vis tänker jag. Jag kan tänka mig att det blir samma positiva resultat med fanta och sprite. För att inte tala om trocadero!

Först höll jag på att skriva "de flesta drycker blir godare om man..." Men sen kom jag på att det är bra många drycker som jag spontant inte vill blanda ut med vatten. Tex mjölk eller juice. Fast å tredje sidan är ju dessa två inte helt tokiga att blanda med varandra!

Natti natti.
/lisa

Vikten av varför.

Fastan drog i gång för ungefär en vecka sedan nu. När jag i år är utan askonsdagsmässa som startskott och puff har jag märkt att det är svårare att landa. Det är som om jag glömt bort varför jag fastar. Varför jag väljer bort, avstår och lägger till. Ett frustrerat varför ringer i mitt inre och söker ett svar. Och det slår mig hur ofta jag gör något jag en gång bestämt mig för men som jag glömt varför jag gör. Visst, ibland ska varför vara något obesvarat där tilliten får växa. Men ofta tror jag det är bra att för sig själv kunna svara på frågan. För om jag inte varför, glömmer jag orsaken men behåller det jag bestämt. Och det som skulle gett mig befrielse från något blir ett förbud, en börda av egenpåhittade lagar. Om jag vet varför jag vill göra något så blir inte det bestämda en börda. Det kan vara jobbigt, men i det bestämda och löftet ligger en befrielse. Om målet och längtan försvunnit tror jag att man irrar bort sig. Men när orsaken, målet, längtan för bestå och prövas med ett varför kan nog riktningen förbli fast.

Fastan är en form av vana. Jag inser att vant mig och blivit beroende av att be en bön vid fastan. Annars tappar jag varför och riktningen blir skev. Så jag ber den bön som betts under lång tid och av många som en påminnelse om fastans djupare mening.

Herre och mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder,
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.
(Efraim Syrien)

/maria.

J'ai acheté une cage à oiseaux dans le pays où tout sent le thé à la menthe

Jag är hungrig.

Kom hem från Marocko för några dagar sedan. Vilket land! Ändlösa stränder, färgglada städer och byar, öken, mäktiga berg, vackert folk, sol, massa god mat, roliga getter. Och så har jag fått prata franska med alla mest hela tiden. Och det är något av det roligaste jag vet inser jag. När jag hemma får jag för mig att jag inte kan, så jag har inte pratat ordentligt sen jag bodde i Paris, vilket är tre års sedan nu. Men det fanns kvar. Repetition av de olika passé-formerna (dåtid) vore kanske bra. Men det fanns kvar och det gör mig glad! Det mindre roliga med resan var hög feber och annat otrevligt som jag fick näst sista dagen och som fortfarande sitter i.

Det knäppa med sjukdomen är att jag blir något vansinnigt sugen på mat. Har tittat på menyer från olika restauranger, läst mänger av recept, skrivit långa listor med maträtter som jag ska laga och munnen vattnas som om den vore en mindre flod. På grund av vissa delar av sjukdomen, får jag inte äta. Men lite näring behöver man ju pilla i sig. Så igår gjorde jag potatismos, som jag älskar och var vansinnigt sugen på. Åt fyra gafflar och efter det var matlusten som bortblåst. Så jag fortsätter att dricka min himla proviva och skriva listor med maträtter.