Den som spar han har, ingenting alls kvar.

I skolan nu har vi ungefär 7000000 inlämningar och tusentals ord ska pressas fram. För det är så det känns. Jag fullkomligt råpressar och ut kommer det sakta, sakta några ord. Har aldrig haft urinvägsinfektion, men kan tänka att det känns så här, att vara supernödig men bara kunna kissa en droppe. Det är enerverande och frustrerande. Så då gäller det att spara på dem, för att ha några till övers när det väl gäller. Men istället känns tangentbordet som en främling som vid minsta beröring flyr sin kos. Och när orden väl vill komma tillbaka så håller jag dem på behörigt avstånd, för det sista jag vill är att skrämma iväg dem igen. Men nu börjar det bli stressigt. För på söndag, när jag egentligen borde börja råplugga till tentan nästa fredag, ja då flyttar jag och frestar inredningstarmen. Så när ordet tar semester fyller jag kartonger med porslin, skruvar ner saker, klär om en stol och sprättar lampskärmar. Men nu. Snälla. Kom tillbaka! Jag ska inte spara, jag ska slösa. Eller vad är det egentligen dem vill?!

/m.

När maken är borta dansar frugan på bordet...

...för hon lyxar till det och äter hackad mandel, kiwi och äpple till havregrynsgröten, mumsar på plättar med jordnötssmör och hallonsylt (!) till mellanmål och låter sina skor sprida ut sig nå fantastiskt mycket i hallen. Så det så!

Nu är vintern här!

Snart i alla fall. För här uppe i norr har det minsann snöat idag! Jag jobbade hemma under förmiddagen och fick en varm känsla i hjärtat när jag såg de lätta fluffiga och framför allt gigantiska snöflingorna dala ner från himlen och lägga sig som ett böljande täcke över gräsmattan, för att inte tala om grangrenarna! Det är något magiskt över den första snön som faller, speciellt när den kommer oväntat tidigt. Lite som slutscenerna i Edward Scissorhands. God jul och hej glögg tänkte jag! När jag senare skulle cykla till skolan hade det börjat lugna ner sig. Snöandet hade upphörd och den vita mattan börjat bli slask. Men som jag var lycklig! Blåste gjorde det också. Fick kliva av och gå uppför en kort liten backe, som man annars knappt ens ser som en backe, bara för att det var en sådan motvind. Det var så otroligt ljust och vackert och friskt och levande! Jag storlog under nästan hela färden, sådär så att folk skulle ha trott att man hade några tomtar på loftet om dom sett det. Men det är ju en sådan fantastisk känsla, som jag önskar att jag kunde locka fram lite oftare; när man känner sig alldeles kär i allt och alla och Livet självt. Som att man för första gången på länge verkligen ser och är.

Under hemfärden hade den mesta snön tinat bort och låg bara kvar på några enstaka gräsplättar. Men jag har anledning att tro att det kommer mer snö imorgon...

/lisa

(Och tyvärr, det är inte grangrenar på bilden. Snarare ekgrenar. Från en annan snöig dag. I ett annat landskap. Under en annan bloggtid. Men under samma himmel.)

Ur Livets Källa

"Vi böra akta oss för att taga flera dagar och dess bördor på en gång. Det blir för mycket. Det trycker ned oss. Och det är obehövligt och utan nytta. Vi böra icke oroa oss över vad som möjligen kan hända i kommande dagar, och huru det skal gå, om det och det inträffar. Sådant är dåraktigt och skadligt. Vi behöver icke bekymra oss huru vi skola kunna bevaras, och huru vi skola kunna fullgöra alla våra mångfaldiga plikter såsom kristna, utan vi skola endast dag för dag och stund för stund stilla lyssna till den goda herdens röst och följa efter honom."          C. J. A Kihlstedt


Om och om igen är jag där. I oron och drar på mig flera års bördor. När mitt inre snörper ihop sig var gång jag sätter nyckeln i dörren, då undrar jag hur jag ska komma bevarad ur. Men vad hjälper det? Det tär sakta, sakta. Och igen, som så ofta den senaste tiden kommer orden tillbaka: Lyssna och följa. Stilla lyssna och följa Honom. Men jag är som jag och glömmer så lätt...

"Hur är det?"

Jag har kommit på mig själv med att ha ett nytt standardsvar på den frågan.

Ett allmänt känt och beprövat svar är ju att det är "bra". Kort och gott. Gärna med ett litet leende och ett "själv då" tillbaka. Så slipper man fundera över hur det är och framför allt hur man på ett ärligt men lättsamt sätt skulle kunna formulera sig om det som är.

Men jag har också börjat lägga till, lite ursäktande, att "det är rätt mycket nu". Ofta med ett lite stressat och uppgivet ansiktsuttryck, men med ett lite lättsamt leende. Och även om det är sant att jag har extra många bollar i luften nu under en period, som alla människor har emellanåt, så blir det ju verkligen inte bättre av att jag gör det till min börda varenda gång jag får frågan om hur det är just nu. För det är ju faktiskt inte så att jag håller på att gå under.

Jag vill se det som min viktigaste uppgift i livet att vara människa och medmänniska. Att vara närvarande tror jag är ett bra steg i den riktningen. När jag ständigt påminner och intalar mig själv om att jag är stressad och har massor att göra är jag långt ifrån närvarande, vilket varken är rofyllt för mig själv eller de i min omgivning. Och inte hjälper min mentala frånvaro mig att beta av alla att-göra-saker heller. Just där och då, i mötet med någon, då jag ändå inte gör något "viktigt" eller "är effektiv", är det så otroligt ovärt att vara stressad.

Så. Jag ska försöka vänja om mig. Jag ska tro att varje gång jag får frågan om hur det är så kan jag faktiskt påverka min mentala situation och min inställning. Försöka bli lite mer närvarande och låta var sak ha sin tidpunkt. Man kan ju alltid försöka.

Go söndag! /lisa

Det tredje rummet.

Härom kvällen så kom Monbeatrice och hennes make med efterlängtade möbler till det tomma hörnet i mitt rum. En senapsgul soffa och en smått rödrutig fåtölj, båda två helt underbara! Så nu har jag tre rum i ett. Vardagsrum, sovrum och pyssel/plugg-rum med tillhörande bibliotek. Och där i mellan ett lagom stort dansgolv. Så i mitt nya vardagsrum, som än så länge har en pall som bord i väntan på det perfekta, dricker jag mitt eftermiddagskaffe, njuter jag av utsikten (E18/20 som dundrar förbi bakom än så länge höstvackra träd) och tittar på serier. Har börjat titta på The Event och är smått fast... Sakta men säkert byggs en ännu större hemkänsla upp och den sipprar sig in i hjärtat. Blir nog kvar här ett tag och det, det ser jag fram emot.
/maria.

Bröllopsguckor!

Härmed följer recepten på de två röror/guckor/mojjor som roligt nog har varit så efterfrågade sen vårt bröllop!
Enligt mina beräkningar skulle dessa satser resultera i 4 dl vardera, men eftersom att det under storkokandet råkade bli totalt 12 liter röra istället för 8, så får vi väl gissa att det i bästa fall kan bli uppåt 6 dl av en omgång.

Brudens Nässelpesto

1 liter nässlor*
2 dl ruccola
2 st vitlöksklyftor
1,5 dl skållad mandel
1,5 dl grevé, präst, wb eller annan god och smakrik ost
2 dl rapsolja
1 tsk citronsaft
1 tsk salt

- MIXA!


Lingon- och rödlökschutney

3 st rödlökar
3 st vitlöksklyftor
1,5 dl socker
2 tsk rosmarin
1/2 tsk vaniljpulver (el vaniljstång)
1 krm svartpeppar
1 dl balsamicovinäger
2 dl lingon

- Fräs rödlök och vitlök i lite olja tills den är genomskinlig.
- Häll i resten av ingredienserna utom lingonen och låt stormkoka tills sockret smält.
- He i lingonen rör chutneyn tills den har ungefär lingonsylt-tjocklek.
  Försök att hålla lingonen så hela som möjligt.



* Stora som små nässlor går bra, med de ska inte ha vuxit vid t ex gödselhögar el komposter, då är de för kväverika och inte heller vid dikeskanter då de kan bära föroreningar från trafiken. Nässlor vid ängskanter ock skogsbryn går fint! Vuxna nässlor ska helst förvällas innan förtäring, små späda nässlor kan man äta direkt. Eller till exempel torka och använda som krydda i maten.

/lisa

Olycksfulo lurar...

...so be careful out there! ;)

/lisa
(fotocred: jonathan)

Lånade formuleringar om existensen och livet.

Finns mycket där ute i bloggsfären. Lagom tankeretande söndagsläsning har jag idag hittat här, framförallt i dialogen av kommentarer, och här.

"den starka jag-upplevelse vi människor har måste rimligen stå för något mer än att bara vara ett medvetande"

"Var kom han(Gud) ifrån? Ingen vet. Tron svarar att han alltid funnits. Lika knepigt svar som att universum uppstod ur intet. Någonstans började allt - men vad fanns innan? Frågor vi kan bli tokiga av oavsett om vi tror på Gud eller ej."

"Det finns gånger då jag oxå frågat mig om Gud är god. Det är en berättigad fråga. För vad är godhet? På kort sikt och på lång sikt? Och jag har väl tvingats konstatera att sett ur min synvinkel är Gud inte alltid god. Men frågan är ju om det betyder att Gud inte är god eller om det är fel på min synvinkel?

Gud säger att han är allvetande. Men betyder det att Gud har ett tidsperspektiv? Kanske inte... Gång på gång visar det sig att Gud är alltid och överallt i ett ständigt nu. Tiden hör denna världen till. Evigheten har ingen tid. Där sker allting i ett enda nu. Det finns inget före och inget sedan. Därför lever Gud likaväl i forntiden som nu och som i framtiden. Han ser allt samtidigt. Han vet när det sker, inte innan. För innan finns inte.

 "Tron är varje medmänniskas allra mest innerliga relation"

"Jag skäms inte ett dugg över att vara katolik. Inte heller att tvivlet och sökandet är en del av denna tro. Jag gillar moraliska rättesnören.
Jag förstår inte riktigt människor som säger sig "tro på något" men inte Gud. För mig är allt detta något just Gud. Jag tror inte heller alls på att man kan plocka det man vill ha av religionen och sedan snickra sig en progressiv, välanpassad individuell Gud som aldrig ställer några krav utan alltid bara lallar med vad man än gör, hur man än lever, och hur man än behandlar sig själv och sina medmänniskor. "

Nu ska jag beklä ett gjutet bord med krossat porslin. (Bokstavligt talat, dvs ingen knasig metafor, även om det säkert går att tolka på hur många djupa sätt som helst.) /lisa

Teknikaliteter och virk-pimpning

Ibland blir man ju bara gaalen på datorer och teknik. När det ínte funkar! Jag har länge påstått att jag klarar mig mycket bra utan en egen dator, men nu har 2000-talet nått även mig på den punkten. En ny liten Asus notebook är sedan igår i min ägo, till min stora belåtenhet. Självklart med En handfull dagar som startsida! ;)
DOCK så har jag redan hunnit bli irriterad på tekniken. Må hända att det är ett klassiskt problem som drabbar många, detta med teknik som man inte förstår sig på, men vad hjälper det när det känns lika förargligt ändå? Speciellt när man tycker sig börja vara beroende av datorn i till exempel skolarbetet.

På många sätt är jag lite av en utvecklingsbroms. I alla fall för egen del. Jag gillar det analoga, kanske till och med föredrar. Och jag är inkonsekvent när jag just nu påstår detta, eftersom jag ofta använder mig av och uppskattar det som är digitalt. Men jag tycker ändå att det ger mig en lite mer avslappnad inställning till mycket i pryl-väg, att tro på att det senaste faktiskt inte är det enda berikande i tillvaron. Därför känner jag ingen stress att omfamna allt nytt under tekniksolen, för det kommer ändå att komma ikapp mig tids nog. Och det är förmodligen ett knasigt sätt att tänka enligt många. Men så har jag också både intresse för att leva skralt men kreativt samt att manipulera med tanken.

Så, eftersom att jag inte lyckats installera Photoshop så kommer ett analogt pysseltips i, så gott som, oredigerat bildformat (fotade ett bokuppslag som jag sedan fixade och trixade lite med i word + paint, men det vågar man ju nästan inte erkänna i designsammanhang): Virk-pimpa dina tubsockar!

Och eftersom att sockarna lär slitas snabbare än den fabulösa virkade kanten, så är det ju extra smidigt att kanten går att sprätta bort och sedan fästa på ett nytt par sockar igen! Perfa. Tipset kommer från boken Sticka och virka av Cilla Ramnek.

Go fortsatt lördakväll! ;)
/lisa

Post-examinatoriskt kakbak

Choklad-, lemoncurd- och hallongrottor. Goda men platta.

/maria.