Makrillens nostalgi.

Sitter hemma och pluggar till min livs första omtenta. På fredag ska jag försöka behärska grekiskan och komma ihåg alla böjningsmönster. Jag åt mackor med makrill i tomatsås och gurka till lunch och färdades då två år tillbaka i tiden. Nästan varje kväll delade min bjärkasyster Åsa och jag en burk makrill under den tysta kvällmaten. Det var lika gott varje kväll. Bäst var det när vi hade nybakade, tjocka rågrutor. Och gurka. Jag är sällan nostalgisk av mig men just nu bubblar det över av fina minnen. Minnas den jag var, blev och vem jag blivit. Allt som hände och händer. Hur det året gjorde mig så ofantligt gott. När jag fann något och Gud blev en verklig verklighet. Då jag kände en frihet och kärlek så stor så stor. Men samtidigt gör det lite ont. För jag märker att lite av det goda som jag då fann har jag helt hänsynslöst slarvat bort. Jag lärde mig att älska - mig själv, andra och Gud. Och jag fick mitt värde i Gud, i den Han skapat mig till, inte någon annan stans. Och nu? Någon gång har jag visst lagt mitt värde i mina prestationer igen. Igen. Och när det gått dåligt, då är jag dålig. När grekiskan och annat går åt pipsvängen och den där krävande/kvävande duktigheten får ta hårda stötar. MEN. Här vänder det. Eller kan det vända i alla fall.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. 
(Ef. 2:4-10)

Kanelbullens dag!

Wohoo! Idag är det kanelbullens dag. Och jag har minsann bullar på gång! En deg på jäsning - bilden ovan från förra årets bulldag, är ju roligare att titta på fina färdiga bullar än en vitgrå degklump - och en annan slags bulle på gräddning. En liten bulle som inte legat stilla många minuter det senaste dygnet minsann. Blir det en liten hurtbulle mån tro?! Puss/L

de små ögonblicken

Det finns vissa vardagsögonblick som är lite mer speciella än andra. Små snabbt övergående stunder som ändå lever sig kvar i mitt huvud liten stund extra och förgyller. Ögonblick som bär på en slags spontan äkthet, som gör mig glad och varm. Ett exempel är när man passerar någon som cyklar och under en sekund får ta del av dennes nynnande på någon liten visa. Lösryckta toner och ibland ord som jag sedan kan leva på under min egen färd för en stund, som jag kan spela upp i mitt huvud och le lite igenkännande åt. För jag gör ju likadant själv allt som oftast, tror att fartvinden gör mig ohörbar.

Likadant är det med det otroligt lidande och uppgivna ansiktsuttryck jag kan känna att jag har ibland, när jag efter skolan är trött och är på väg upp för alla backar till mitt hem på Nydalahöjden. Inte för att jag känner mig lidande och uppgiven, men kanske går jag in i rollen som den lidande cyklisten bara för att min inställning till cykelturen är ren och skär transport. En transportsträcka både i tid och rum, då min tanke inte är hos mig utan antingen kvar på skolan eller redan hemma. I vilket fall som helst så kan jag känna igen samma detta lidande ansiktsuttryck hos mina medcyklister som jag möter en regnig dag. Då duggandet pickar en i ansiktet och det bara blir värre om man försöker cykla fortare, det är liksom så otroligt ofrånkomligt. Då, när jag känner igen mig så i andras ansikten, kan jag känna ändå en viss liten värme i att vi alla kan känna så. Eller i alla fall se ut som att vi känner så.

Det sista exemplet jag tänker på för tillfället, är kanske det allra bästa ögonblicket. Det är när vi är två eller fler som tillsammans skrattar eller småler åt något och jag sedan märker att leendet finns kvar på den andres läppar när man vänder sig om och skiljs åt. Som att det glada har trängt igenom de yttre lagren och fått förändra människan eller tillvaron en aning, till lite lättare och lite ljusare. Då stannar det kvar hos mig också. Ett guldögonblick.