Jag snörvlar och lever. Spionerar på min spionerande granne rakt över gatan som varje kvart tar en tur ut på sin balkong och ser till så att allt står rätt till på Hjortstorpsvägen. Nyser för femtielfte gången och värmer gårdagens pizza i ugnen. Lyssnar på låtarna som spelades på vår vigsel och fäller ett par tårar av glädje. Tänk att han är min, och bara min. En fri, stark, svag, känslosam, klok man är nu min livskamrat och närmaste. Och dessutom snygg som få. Han som håller mig när jag gråter över allt jag inte förstår och inte riktigt vill, när livet rusar för fort. Som viskande i mitt öra ber. Jag dricker en häxbrygd för att bli av med en mördarförkylning och inser att lite blir som man själv tror. Men mer om det någon annan gång.
Bilder från bröllopet kommer inom kort och jag instämmer med min kära Lisa - nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar