sneak peak.

Fick en bild av vår fotograf Jonathan häromdagen. Tänkte ni (om ni nu finns..?) kunde få se. Visserligen lågupplöst och en förminskning av orginalet (ja jag lär mig allt om foto som fotograffru) men äsch - den är magisk!

och lagom till posten att kom...

... så dricker den spionerande tanten rakt över gatan kvart-i-ett-kaffe med sin lite mindre spionerande make. De delar en tårtbit, bläddrar i dagens reklamblad från ica och pratar på deras ständigt soliga balkong. Detta lilla skådespel borde alla få se.

hey ho, lets go.

Jag snörvlar och lever. Spionerar på min spionerande granne rakt över gatan som varje kvart tar en tur ut på sin balkong och ser till så att allt står rätt till på Hjortstorpsvägen. Nyser för femtielfte gången och värmer gårdagens pizza i ugnen. Lyssnar på låtarna som spelades på vår vigsel och fäller ett par tårar av glädje. Tänk att han är min, och bara min. En fri, stark, svag, känslosam, klok man är nu min livskamrat och närmaste. Och dessutom snygg som få. Han som håller mig när jag gråter över allt jag inte förstår och inte riktigt vill, när livet rusar för fort. Som viskande i mitt öra ber. Jag dricker en häxbrygd för att bli av med en mördarförkylning och inser att lite blir som man själv tror. Men mer om det någon annan gång.

Bilder från bröllopet kommer inom kort och jag instämmer med min kära Lisa - nu kör vi!

Så briljant!

Jag vet att inläggsfrekvensen, i alla fall från mitt håll, ökat med ett antal hundra procent de senaste dagarna. Kanske beror det på att jag sprungit på så mycket intressant att berätta vidare om. Kanske beror det på att jag  i veckan haft eget arbete på egen hand, hemma, med datorn som sällskap och allmänt lagom med skoldisciplin. I vilket fall som helst så hittade jag denna goding idag: 

Tänk om man kunde leva efter den filosofin!! Att helt enkelt vara go och glad och leva ut de sidor och egenskaper som är ens bästa och kommer till sin fulla rätt. Och dessutom även göra allt man är mindre bra på, men med full inlevelse, glädje och tro på sig själv, för att man i alla fall gör sitt bästa och gör det helhjärtat! Och sen när var texten nån vidare viktig del av en svängig låt eller ett fulländat framförande? Beviset om motsatsen har vi ju här;)

Mycket nöje/
lisa

Machofabriken.

Sprang på en artikel såhär på morgonkvisten. SÅ. BRA. Machofabriken, Sveriges första nationella jämställdhetsprojekt för unga, verkar fantastiskt vettigt! Mer om det här.

Närmande en sanning?

Jag tror på Sanningen. På en Sanning. Att det finns en fast punkt i tillvaron som är fullständigt fast och orubblig, från alla håll och kanter. Att det finns något definitivt, som gäller för alla, oavsett hur medveten man är om det eller inte. Men att det har med definitioner och förhållningssätt att göra. Hur allt hänger ihop och är funtat från grunden. Vidare tänker jag att man kan hitta denna Sanning från många olika håll, närma sig den på sitt eget sätt. Ibland, eller vissa, är bara och nosar och ibland går man till en större klarhet. Men att insikten alltid känns sådär enkel, skön och självklar när man väl finner en bit av den. Sen kan säkerligen olika människor leva med olika förklaringar och slutsatser, men jag tror att man i grund och botten kan vara samma mål man blickar mot. Just för att det handlar om och utgår ifrån det mest grundläggande i vår mänskliga natur. När jag igår såg detta filmklipp blev jag glad.

"Att gå till naturen är inte eskapism, för vägen från människa till människa går minst lika mycket genom naturen som genom staden. Det är överdrivet tal om social gemenskap, det är i ganska stor utsträckning bysnack, en filosofi för kaféer". 

Harry Martinson

/lisa

Jag objektifierar min kropp.

Tack vare lite uppmuntran under helgen som var har jag återfått lite bloggpepp! Vilket för övrigt inträffade under en alldeles särskilt vacker och härlig händelse, speciellt för min kära fina bloggkompanjon...;)

Här kommer senaste tidens återkommande reflektion: 
I och med att en annan människa har börjat växa i mig, har jag kommit att börja betrakta min egen kropp allt mer som ett fristående objekt. Jag har börjat se en tydlig distinktion mellan mig själv, min person, och min fysiska kroppshydda på ett nytt sätt än tidigare.

Min kropp kan så otroligt mycket mer om allt som har med barnbärande att göra än vad jag kan. Den vet vad den ska göra, både under bärandet och under födandet, och den gör det på bästa möjliga sätt. För den är nämligen specialgjord, bland annat just för det ändamålet. Den processen har dessutom funkat i alla tider.

Att det sen blir konsekvenser av att bära och föda ut ett barn, och egentligen av allt som livet och som vi själva utsätter oss för, är bara ett faktum helt enkelt. Dessa konsekvenser, eller bieffekter, som kommer att påverka kroppen på olika sätt, kan ses som väldigt sekundära. I synnerhet de yttre bieffekterna. I alla fall kan man se det så om man låter sitt fokus ligga på att kroppen faktiskt gör sitt jobb. För mitt jag och min person sitter i den jag är och den jag vill utvecklas till att bli. Min fysiska kropp blir mig given till att vara funktionell och agera verktyg och handlingsyta åt min person. Vara mitt jags ögon, öron, händer och fötter, så att säga. Allra främst ges min kropp åt mig för att utgöra tempel åt min ande och själ. En bostad som är mycket väl godkänd per definition.

Det är ju inte alltid så lätt att hålla den distansen till sitt fysiska yttre, som säkerligen bekant, att bara gilla läget oavsett vilket utseende man kan tycka att man "borde" ha haft. Men jag känner i alla fall att denna min nya insikt om kroppens fantastiskhet blivit en stor hjälp i inställningen till min kropp. Att det måste få vara okej att det hänger, dallrar, brister, stramar och läcker. För den är ju så bra på det den är till för! Och jag är ju så mycket mer än bara min kropp.

Så länge jag tar hand om min hydda på ett vettigt sätt och tror på sanningen om att jag också är så mycket mer, så tror jag på att en lyster kommer att infinna sig som syns även för andra. Och det räcker väldigt långt!

lev o må! /lisa