Vikten av varför.

Fastan drog i gång för ungefär en vecka sedan nu. När jag i år är utan askonsdagsmässa som startskott och puff har jag märkt att det är svårare att landa. Det är som om jag glömt bort varför jag fastar. Varför jag väljer bort, avstår och lägger till. Ett frustrerat varför ringer i mitt inre och söker ett svar. Och det slår mig hur ofta jag gör något jag en gång bestämt mig för men som jag glömt varför jag gör. Visst, ibland ska varför vara något obesvarat där tilliten får växa. Men ofta tror jag det är bra att för sig själv kunna svara på frågan. För om jag inte varför, glömmer jag orsaken men behåller det jag bestämt. Och det som skulle gett mig befrielse från något blir ett förbud, en börda av egenpåhittade lagar. Om jag vet varför jag vill göra något så blir inte det bestämda en börda. Det kan vara jobbigt, men i det bestämda och löftet ligger en befrielse. Om målet och längtan försvunnit tror jag att man irrar bort sig. Men när orsaken, målet, längtan för bestå och prövas med ett varför kan nog riktningen förbli fast.

Fastan är en form av vana. Jag inser att vant mig och blivit beroende av att be en bön vid fastan. Annars tappar jag varför och riktningen blir skev. Så jag ber den bön som betts under lång tid och av många som en påminnelse om fastans djupare mening.

Herre och mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder,
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.
(Efraim Syrien)

/maria.