Smittskyddsinstitutet.

Jag är numera anmäld till smittskyddsinstitutet! Eller kanske inte jag, men sjukdomen och bakterierna/parasiten jag bär på. Det visade sig vara eh... ja.. vad var det nu det hette... Och igår ägnade jag 2 timmar och 40 minuter till att jaga rätt på antibiotikan som jag fått utskriven. På första apoteket satt jag i kö i cirka 25 minuter för att få reda på att "Nej, den är tyvärr slut." Väl på nästa apotek väntade jag först i 40 minuter och när det väl var min tur tyckte hon den där apotekaren att det var lite för lite utskrivet så hon behövde ringa till läkaren. Som sa att skulle ringa upp. Och gjorde så. Efter ytterligare 20 minuters väntan. Och allt var i sin ordning, förutom jag som nu var på bristningsgränsen. Frågade lite försynt: "Är dem här vänliga mot magen? Den är ju lite känslig just nu..." Fick som svar: "Ja, bara du äter innan." Varpå jag med tårar i halsen och med darrande röst pep fram: "Men det är ju det som är grejen... Jag kan ju inte äta." Lägg där till promenader och en tur till vårdcentralen för att hämta ett papper med information om vad det nu är som jag har. Ett papper som skulle finnas i receptionen. Men nej, inte enligt receptionisten som skickade mig till lab. Där, ja där skulle pappret finnas. Väntade. Väntade. Tillsist var det min tur. Men nej. Pappret fanns ju inte där, det ska finnas i receptionen enligt lab-kvinnan. Och mycket riktigt. Högst upp i en hög, den enda högen av papper. Ja där låg ju mitt papper.

Trött till tårar kom jag hem, flera timmar efter min planering. Snörvlade och hostade (ja för jag är som en två-åring i mitt immunförsvar och har även en liten mindre dunderförkylning) mig igenom en hemtenta som jag till min stora glädje precis, precis, precis nu skickade in. Hurra - hurra - hurraaaa! 

Klag och tack, frågor och svar. Sorg och glädje. Upp och ner. Tack Gud för att du bär.

/maria.