Jag längtar till pensionen.

Jag längtar efter att kunna äta långa frukostar till nyhetsmorgon och bläddra i nån tidning. DN som Allers. Jag vill kunna lägga mig tidigt om kvällarna. Det gör inget om jag vaknar på natten och måste stappla iväg på toa, så länge jag kan sova ut på morgonen. Och jag längtar efter att kunna strosa sakta på stan en vardagsförmiddag. Bara kika och dricka kaffe. Ha tid att vara trött och sjuk ibland, för det kommer alltid fler dagar, och skulle jag missa torsdagspromenaden med väninnorna eller vattengympan på badhuset nån dag så gör det absolut ingenting. Och ha barnbarn som kommer och hälsar på emellanåt. Få bjuda på nån standardkaka som ligger och väntar i frysen. Få tillbringa varje dag med min kära.

Jag har allt för väl hittat min like i JO i Hipp Hipp på sistone. Och det känns inte alls bra. Blir halvdant åt alla håll och kanter. Bara för att jag inte kan prioritera och säga nej. Kan inte förstå att jag alltid lyckas planera tiden utan marginaler och andrum, DET FUNKAR INTE. Jag kan inte bidra till några kvalitativa möten med människor om jag aldrig ger tid åt rekreation för egen del. Tillslut finns det inget kvar. Oavsett engagemang, vilja och hjärta så kan inte riktig närvaro med andra skapas om jag aldrig ger tid åt att möta mig själv. Tid är helt enkelt en vara att hantera och fördela med tanke och omsorg. Det är året stora läxa hittills.

/lisa