När jag slutar förbereda varje steg jag tar hamnar jag rätt.

Marcus Birro är en favorit. Om jag får säga vad jag tycker så är det han tillsammans med Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts föreställning "Ljust och fräscht" som vågar säga sanningen, som väcker folks inre och deras frågor. Väcker det där inom människan som kyrkan fått i uppdrag att väcka.

Älska mer och tänka mindre.
Läs det här!

Livet är för kort för att inte göras några snäpp trevligare.

Tänk va trist det kan vara att sitta en lördagseftermiddag och skriva på ett arbete som måste skickas in absolut senast dagen därpå. Som man egentligen inte tycker är så supertråkigt, som egentligen handlar om något man tycker är intressant, men som ändå får musten att rinna ur en bara just för att man MÅSTE skriva klart det relativt snart...

Tänk då va fantastiskt mycket trevligare det blir när man gör omständigheterna lite trevligare, t ex tänder en brasa, sitter i sköna fåtöljen och i bakgrunden spelar det bästa spotify har att erbjuda för tillfället.

Livet är för kort för att inte göra alla tillfällen några snäpp trevligare, speciellt de redan lite trista tillfällena. Ibland behövs en brasa. Ibland en kopp kaffe eller byte av sittplats. Ibland att klä upp sig, ibland att klä ut sig. Ibland kan det räcka att hälla lite balsamico på salladen. Tänk så enkelt det kan vara.

/lisa

Femtioförsta inlägget.

Så fanns du hela tiden hos mig fast jag var för blind för att förstå

När vintern trilskas och vindarna viner är livet självt det svåraste

Vintern kom en gång till. Över en natt motades de vårvarma vindarna bort och den bitande kylan återtog greppet. Pust. För att råda bot på vintertröttheten, olusten och tristessen rotade jag ikväll fram en av rosentapet-rullarna och skaffade mig helt sonika en rosenvägg. För att citera bloggen själv: En dag ska jag dö. Alla andra dagar vill jag leva.

Byrån.

Har letat efter den perfekta byrån i jag vet inte hur många månader. I lördags fann jag den och veckan har ägnats åt att slipa och måla. Den var hemskt ful när den köptes men utstrålade stort potential. Och mycket riktigt så var så fallet.

/maria

Knaskras.

Jag äger sju små saker som jag är mina allra käraste ägodelar. Det är sju kaffekoppar som faktiskt är fulländade i alla anseenden. Jag tycker  ohälsosamt och osunt mycket dem och Lisa fick i helgen höra: "Du får kasta vad du vill i marken, men INTE någon av dem här". Men nu sitter jag här i en smärre chock och tänker att jag inte är riktigt klok. För när jag diskade förut åkte en kopp i marken och med ett kras gick den sönder. Och jag tror jag att en liten del av mitt hjärta gick i kras. Den var ju så fin och jag har ingen aning om hur jag ska hitta fler.

Ja, jag älskar porslin. Ja, det är en av mina främsta hobbys. Ja, det är inte riktigt klokt. Ja, jag kommer att överleva och revolutionen i Egypten är viktigare. Ja, det är inte hållbart att vara så fäst i materiella ting. Ja, jag har fortfarande sex stycken kvar.

Men den var ju så fin...
/maria.

Jag längtar till pensionen.

Jag längtar efter att kunna äta långa frukostar till nyhetsmorgon och bläddra i nån tidning. DN som Allers. Jag vill kunna lägga mig tidigt om kvällarna. Det gör inget om jag vaknar på natten och måste stappla iväg på toa, så länge jag kan sova ut på morgonen. Och jag längtar efter att kunna strosa sakta på stan en vardagsförmiddag. Bara kika och dricka kaffe. Ha tid att vara trött och sjuk ibland, för det kommer alltid fler dagar, och skulle jag missa torsdagspromenaden med väninnorna eller vattengympan på badhuset nån dag så gör det absolut ingenting. Och ha barnbarn som kommer och hälsar på emellanåt. Få bjuda på nån standardkaka som ligger och väntar i frysen. Få tillbringa varje dag med min kära.

Jag har allt för väl hittat min like i JO i Hipp Hipp på sistone. Och det känns inte alls bra. Blir halvdant åt alla håll och kanter. Bara för att jag inte kan prioritera och säga nej. Kan inte förstå att jag alltid lyckas planera tiden utan marginaler och andrum, DET FUNKAR INTE. Jag kan inte bidra till några kvalitativa möten med människor om jag aldrig ger tid åt rekreation för egen del. Tillslut finns det inget kvar. Oavsett engagemang, vilja och hjärta så kan inte riktig närvaro med andra skapas om jag aldrig ger tid åt att möta mig själv. Tid är helt enkelt en vara att hantera och fördela med tanke och omsorg. Det är året stora läxa hittills.

/lisa