Lyckan kommer, lyckan går...

Sprang 15 meter för att hinna med en buss. 14 och en halv meter för långt för min klena kropp. Hjärtat slog som en hos en liten rädd kaninunge och jag riktigt kände hur förkylningen som jag ändå hade lite bukt på såg sin chans att helt ta över. Så nu sitter jag här så där förkyld så hela huvudet känns som en stenfylld ballong och bihålorna värker sönder mig.

Jag orkar inte vara sjuk denna vår. Förra våren var sjuk och trött konstant i flera månader. Våren innan det är den mörkaste tiden jag hittills upplevt. Jag vill vara frisk nu. Orka och vilja. Den gångna hösten och vintern har varit tunga. Det är mycket som inte velat falla plats och jag har spjärnat emot tills jag inte orkat mer. Men för två veckor sedan fick Jesper Ä N T L I G E N ett jobb och ungefär tusen kilo lyftes från mina axlar. Jag gör mig så lätt till en klippa, till någon som lägger allt på ryggen och börjar bära. Bär tills det värker precis överallt och tröttheten är stor. Men förhoppningsvis har jag äntligen lärt mig att den enda klippan i livet är Gud. Utan Gud förmår jag ingenting. Och genom allt det svåra och sjukdomar så har Gud tagit ett stadigt tag i min hand och gått bredvid. Detta år och alla år innan det. Och den där handen vill jag aldrig släppa.

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver fader vår
Amen


Sov gott.
/maria.