Sitter hemma och pluggar till min livs första omtenta. På fredag ska jag försöka behärska grekiskan och komma ihåg alla böjningsmönster. Jag åt mackor med makrill i tomatsås och gurka till lunch och färdades då två år tillbaka i tiden. Nästan varje kväll delade min bjärkasyster Åsa och jag en burk makrill under den tysta kvällmaten. Det var lika gott varje kväll. Bäst var det när vi hade nybakade, tjocka rågrutor. Och gurka. Jag är sällan nostalgisk av mig men just nu bubblar det över av fina minnen. Minnas den jag var, blev och vem jag blivit. Allt som hände och händer. Hur det året gjorde mig så ofantligt gott. När jag fann något och Gud blev en verklig verklighet. Då jag kände en frihet och kärlek så stor så stor. Men samtidigt gör det lite ont. För jag märker att lite av det goda som jag då fann har jag helt hänsynslöst slarvat bort. Jag lärde mig att älska - mig själv, andra och Gud. Och jag fick mitt värde i Gud, i den Han skapat mig till, inte någon annan stans. Och nu? Någon gång har jag visst lagt mitt värde i mina prestationer igen. Igen. Och när det gått dåligt, då är jag dålig. När grekiskan och annat går åt pipsvängen och den där krävande/kvävande duktigheten får ta hårda stötar. MEN. Här vänder det. Eller kan det vända i alla fall.
Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.
(Ef. 2:4-10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar