Brothers in arms i finsk tappning.

Lyssna och njut på spotify (bäst) eller youtube.

Nu ska jag iväg till NTK och jaga Mecenat-kort. Tänk vad saker o ting kan krångla till sig ibland bara för att man nyligen råkat bytt efternamn.. Men det är det värt!
/lisa

SENARE: jag kommer att ha (3!) mecenat-kort för denna termin. Ett med fel namn och fel sektion, ett med rätt namn men fel sektion samt ett med rätt namn och rätt sektion. Det visade sig idag att jag hittills under mina studieår har hört till FOT-sektionen, typ tillämpad fysik o teknik, inte design-sektionen... så kan det gå! Någon som behöver ett...?

Om paltgråt.

Ibland behövs det så lite för att det ska brista. För att bägaren ska rinna över. Förra veckan hade jag en av dessa stunder. När tårarna kan komma av att man åker bil lite för länge med en förkylning i kroppen. Eller att någon säger något på bara lite fel sätt. Eller att någon ätit upp den sista portionen palt i kylen utan vetskapen om att den varit någon annans längtan under en lång bussfärd...

Jag vet att jag inte är den enda som gråter över "ingenting". För egentligen är det ju inte dessa småsaker som får en att böla, utan oftast en hel del småsaker som läggs på varandra. Eller så är det trötthet, ofta i kombination. För lite sömn brukar få de flesta att känna att det mesta blir betydligt jobbigare. Men ändå är det som att det ska kännas lite dumt att ögonen vattnas. Som att man är känslig, på ett inte helt positivt sätt. Och det är ju onödigt att känna så, eftersom att folk oftast är mer förstående än man tror. Kanske just för att det är mänskligt att vara lite extra känslig ibland, att ha både bättre och sämre dagar. Och det är helt okej.

Jag tror också att tårar är ett av de absolut bästa sätten för att rensa huvudet och hjärtat. Någon funktion måste de ju ha mer än att bara fukta ögonen...

/lisa

Paus.

Onsdagar. Självdisciplinens mest sviktande dag när mängder av sidor ska läsas i ensamheten. Klockan tickar extra konstigt och det verkar som att hitta lägenhet till våren är extra brådskande. Promenaden blir lång och kaffekoppen extra stor. Miljoner pauser och stillastående minuter passerar. Fast tillslut är sidorna märkligt nog lästa och små anteckningar gjorda. Kanske inte så himla effektivt, men denna dag drar mig till rätta. Tystnaden och intet-görandet.

Det stillastående som passerar... Det går väl inte riktigt ihop. Som det mesta allt som oftast.
/maria.

tänk att vi är så lika varandra ändå...

Såg ett mycket intressant samtal ikväll, mellan Annika Östberg, Paolo Roberto, Eva Gabrielsson, Tomas Sjödin och Magdalena Graaf. Tänk att vi människor har så mycket gemensamt ändå, hur olika vi än tror oss vara. Just för att vi är människor. Och att vi kan förstå varandra om vi bara vill. Det är så att jag blir rörd! Se det här.

/ lisa

Fyndsommar.

I somras efter en månad i Norge för jobb var secondhand- och loppis-suget abnormt. Och hjälp vilken fyndsommar det blev! Öland runt, västergötland från Kristinehamn och ner och så småningom nya hemstaden Örebro var fyllt till bredden med fynd och halva-prisetloppisar. Sakta men säkert ska väl alla fynd visas här, men vi börjar från slutet. Nästan. Hela sex stycken mässingsljusstakar för tillsammans 80 kronor, knappt halva kostnaden av vad enbart en likadan ljusstake kostar på typ myrornas. Så nu lämnar jag värmeljusträsket och myshetsfaktorn stiger genast typ tio steg.

ursäkta den suddiga bilden... /maria.

Meningssamlare.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(Romerska bågar av Tomas Tranströmer)


Jag samlar på meningar. När hjärtat vaknar till och orden mals om och om igen där i, då är det ett samlingsobjekt.  Idag var lektionerna i Almby kyrka, där lyssnade, tittade och lärde vi oss. Mina anteckningar är mest, som de brukar vara, osammanhängande meningar och ord. Prästen avslutade med att läsa denna dikt. Och där satt jag, blundande och insöp hela kyrkobyggnaden med all symbolik. Någon viskade genom hela min kropp.
/maria.

Välkommen till ännu en blogg!

En handfull dagar är vad vi har. Lite av hemligheten med livet är väl då att fylla dessa dagar med sånt som är av värde. Sånt som ger kvalitet. Både för stunden och långsiktigt sett. Detta är den gemensamma nämnaren för ämnena i denna blogg. Livet i stora djupa drag och i de små vackra facetterna.

Så välkommen till ytterligare en blogg i cyberspacen. Men ur vårat perspektiv.