Julafton i all ära...

...men jag måste erkänna att jag nog tycker att dagarna både före och efter är minst lika härliga!
Samma mys, goda mat och kvalitetstid med nära o kära, men lite mindre koncentrerat och intensivt när man får sprida ut det över lite längre tid. Fick en otroligt god julafton och känner mig lyckligt lottad som får vara helt och hållet ledig i ytterligare en vecka. (Även om två veckor till inte skulle ha varit fel...)

God juldagskväll och annandag jul imorgon!
/lisa

dagdrivare - that's my name!

Idag har jag slöat med stort S. Och skall så fortsätta. WOHOO!!

Många gånger händer det ju att man tillåter sig att sova ut tills man vaknar, äta en jättelång frukost och sitta med facebook-mail som legat väntande innan man tar tag i alla de matnyttiga och viktiga göromålen. Men. Idag har så skett utan minsta dåligt samvete eller "fast jag borde ju egentligen..."-känsla. Jag har visserligen gjort en "nyttig" sak, ringt ett praktiksamtal + skickat mail. Men det gick som så bra att göra det när det fanns så oändligt med tid.

Tiden och jag är inte alltid riktigt bästisar. Så känslan idag, att först kl 17 behöva vara på en viss plats och innan dess endast behöva byta en felköpt bok, vilket jag dessutom gör på vägen, är MAGISK!! Jag kan vara så seg och ineffektiv som jag alltid brukar vilja vara, men det är lugnt. Det är enligt planeringen liksom. Det händer ALDRIG annars. Alltid brukar man känna lite dåligt samvete, eftersom att det oftast ligger en lista med väntande göromål av mer eller mindre brådskande natur. Men nu... Lugn och ro och lycka!

Himmelriket på jorden. Härnäst i form av en kopp kaffe, världens godaste brownie och nått trevlig tidning att bläddra i. Spelar inte så stor roll vilken faktiskt.

Goda dagar före dopparedagen önskas!
/lisa

Helylle - that's my name!

Jag kallas stundom i skolan för helylle-tjej. Och vad jag än tar för mig verkar blir jag mer och mer helylle. Helylle blir man tydligen när man: bakar bröd; äter så lite halvfabrikat, färdigfabrikat och e-ämnen som möjligt; inte äter kött så ofta; vill prova att odla morötter i en blomlåda till våren och kanske några potatisar i en kruka; har storkok av bönor; helst bara köper saker på loppis eftersom det mesta redan finns där och därför inte behöver göras igen; tycker hemmagjord potatisgratäng och sån där köpt på påse inte går att jämföra; stickar och syr osv osv.

Och ja, det är väl det jag är då. Helylle. Härom kvällen fick jag sms av en vän som hjälpte mig att förstå bristande självförtroende och liknande. Var den man är - sig själv. Om man är sig själv och vågar det så hjälper det andra att vara sig själva. Så jag säger som det är: Jag är ett stolt helylle. Och hellre hel än halv.
/maria

Ekot.

Jag sitter i skolans bibliotek. Det iskalla, där fingrarna fryser och extra element är inställda. Skriver om hebreiska ord och vad dem egentligen betyder. Jag undrar ibland hur jag hamnade här. Bland högar av tjocka böcker och konstiga hebreiska bokstäver. Samtidigt som jag funderar på ordens betydelse lyssnar jag på gamla inspelade Vintermöte-semenarier.

"Dit jag icke vill, dit jag innerst inne vill."
Det är väl ungefär det som ekar mellan högarna av böcker.

buss-visdom

"Är sämjan god är platsen stor", sa den sötaste tanten på den överfulla bussen idag. Rosiga kinder och alldeles alldeles levande.

vardagens expeditioner.

Trots 22 minusgrader, uppförsbacke och mörker måste jag ändå säga att jag tycker det är lite mysigt att cykla till och från skolan. Det är min alldeles egna resa under dagen, jag mot världen. Ett äventyr mot vädrets makter och min egen trötthet. Det är som en expedition. Ensam och isolerad under alla lager ytterkläder. Ju mer desto bättre.

Det börjar redan vid de innomhusliga förbedelserna. Extra kofta, täckbyxor, ytterskor, halsduk, täckjacka, mössa, luvan på, handskar och sadelskydd. Påklädes i nämnd ordning. Titta på termometern en gång till för att mentalt förbereda sig. Fortfarande 22 grader. Och så ta nycklar och väska för att bege sig mot cykelförrådet. För att där låsa upp cykeln, förflytta cykellysena från jackfickan till cykeln, tända dessa och applicera sadelskydd på sadeln. (Varför heter det sadelskydd egentligen? Är ju mer av en rumpvärmare, iaf de varianter med foder och luddigt tyg. I mitt fall fungerar det också som ett anti-halk-tillägg vid täckbycksbeklädd rumpa.) Det är sannerligen en process. Bara vetskapen om att jag är väl förberedd värmer! Sen kan äventyret börja.

Och visst, det kan kännas kallt ändå. Eller kännas onödigt långt eller jobbigt mycket uppförs. Eller som det värsta scenariot, när man har bråttom och jäktar sig genom hela färden. Hinner inte njuta och riskerar dessutom att bli svettig längst in under alla klädlager, trots att nästipp och kinder håller på att förfrysa av den enorma motvind som min fantastiskt höga fart genom alla campus byggnader frambringar. Men oftast handlar det om en lugn och rofylld resa för mig själv. Det får ta den tid det tar, kallt är det men fram kommer jag.

Kanske handlar det också lite om smärta, om att det som inte dödar härdar. Och kanske handlar det mycket om att det faktiskt känns lite mindre motigt att bege sig iväg om jag tycker att jag tycker att det är mysigt...;-)

/lisa

Att sy en duk

Jag har snöat in på en sida där jag skulle kunna sitta och titta på bilder timme efter timme. Där hittade jag den här bilden och nu rycker det först i loppis-tarmen för hitta massa virkade dukar och sedan i pyssel-tarmen då hela kalaset ska sys ihop. Himmel så fint det kan bli. 

/maria

bäbis och fjärrkontroll

Igår kväll fick jag äran att träffa en prick två månaders bäbis. En helt underbart fantastisk liten knodd! Inte så att man inte blir lite sugen... Men nu säger jag inte mer om det. Jag tänkte skriva om en fjärrkontroll istället. Det är nämligen så att vi ser på en lånad tv hemma. När vi skulle frakta hit den i början på sommaren så följde det med en fjärrkontroll. Ack denna lilla manick. Men under sommaren, då vi inte bodde i lägenheten, så lyckades fjärrkontrollen springa bort sig helt förfärligt och spårlöst. Väl i augusti började vi tvivla på att det ens följt med någon sådan manöverdosa. Jag kunde inte ens erindra mig huru den såg ut! Om den någonsin sett ut alls.

Under hela hösten har vi alltså bemödat oss att trycka på de små omöjliga knapparna på tv:n vid kanalbyte. Detta kan ju tyckas som en bagatell, men när knapparna är bångstyriga och får för sig att fastna och börja byta kanal på eget bevåg blir det lite smått irriterande. Eller snarare småstressande, för då gäller det att hinna trycka tillbaka åt andra hållet innan kanalerna dragit iväg alldeles åt oändligheten. Oftast åt höger. Så det kan bli ett litet fram-och-tillbaka-tryckande innan man fått in den rätta tryck-knycken. Men då uppstår problem nr 2. Att inga kanaler är befinner sig på någon som helst ordning. Svt 1 är på ettan och svt 2 på tvåan. Så långt sträcker sig logiken. Sen är det vilda västern. Extra problematiskt är det när man oftast, av någon oförklarlig anledning, råkar slå på tv:n vid hel-, halv- eller kvartstimme. Det vill säga reklamtid. Eller Tjugo över och i också för den delen. Då får man flippa fram och tillbaka en god stund innan man lyckas luska ut vilken kanal man ser på. (Om man inte råkar stöta på nån charmig lokalreklam och på så sätt vet att det är fyran).

Men. Så råkade jag komma på vår bortsprungna fjärrkontroll härom dagen. Liggandes i en kasse med vinterskor (?!) uppe på vinden. Intet ont anandes. Ivrigt sprang jag ner för att berätta för Jonathan och - framför allt - få prova att sitta i soffan och flippa. Och byta en kanal i taget.

Men såklart så funkade den ju inte. Och det tokigaste av allt - jag blev inte ens besviken! Då slog det mig att jag nog ändå är lite förtjust i vår småtokiga tv som lever sitt eget lilla liv ibland. Det är som att den har en viss charm bara för det. Nu hade vi i och för sig ingen tv alls förra året, så att få tv överhuvudtaget kändes ju som en oförtjänad lyx, oavsett skick på tv:n. Men ändå. Är det kanske inte lite så, att vi gillar när saker har lite personlighet och är lite egna? Att det gör dom lite mer våra, dom bär på mer att lära känna.
Och i hur stor mån är det på samma sätt med människor omkring oss...?

Vår goa soffa där jag hade tänkt sitta och flippa.

/ lisa

Sneak peak.

Härifrån blir det mesta klart. På många olika vis.
Och vet ni vad? Om någon månad eller så, är bloggens bloggare återförenade!
Om så bara för en helg.
/maria.

Kolakok.

Jag har kokat kola och bakat kakor hela kvällen, helt enligt önskan. Antal kola-kok: 3. Antal lyckade: 1. Så kan det gå, och jag kunde ha blivit rasande om jag känner mig själv rätt. Men behärskning är en konst att öva sig i tänkte jag och kokade lite till. Vad gör det om hundra år när ingen av oss har näsa? som en fin vän säger. Eller hur var det nu igen?

O Come, O Come Emanuel. Sannerligen. Kom.
/maria.

Detta med att rensa.

"Du måste göra en lugn och kontinuerlig inventering av de ting du anser dig behöva för ditt arbete och uppehåll, så att du efter hand kan utesluta det som inte är väsentligt utan till hinder. Böcker, möbler, papper, kläder och ting kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: ge bort, släng och prioritera! Nakna kom vi till världen, nakna ska vi lämna den."                 Owe Wikström, Det bländande mörkret

Det finns nog inget som kan göra mig så splittrad inuti som tingest. Jag tror att allt vi bär på till det yttre bär vi även inuti. Och om tingen runt mig är i kaos, känner jag mig som ett kaos. Märkte detta tydligt först förra året då jag levde ganska avskalat på många olika plan. Och ju längre tiden gick desto fler saker packades ner och bars upp på vinden. Och detta har jag försökt fortsätta med, om än i mindre i skala men dock lika viktigt. Livet hänger ihop. Så jag rensar och organiserar. Rotar mig fram. Skalar av det yttre för att kanske tillslut nå fram till det inre, till hjärtat.

Och när tankarna är många olika och det nästan värker i hjärtat av splittring då tycker jag mig märka att när jag sitter där på golvet och rensar bland papper, burkar, kläder och annat och lämnar i från mig det, då lämnas just splittringen och de många tankarna på samma gång. Jag släpper taget om dem. Om och om igen.
/maria.

Hon tog en tältplugg...

Idag har jag för en gångs skull varit effektiv och arbetsam hela dagen, inte bara en timme eller två som det vanligtvis är på de lektionsfria onsdagarna. Schemat har följts och internet-grejen har varit nerpillad i en full papperssamlare. Så när abstinens kommit krypande har det varit smått omöjligt att komma åt den. Så här i fastans tider ska jag begränsa mitt internetanvändande som sprang iväg någon gång för några månader sedan.

Men det vat inte om ohämmat internetanvändande och avvänjningsmetoder jag skulle skriva om. Nej, det var något helt annat. Idag har jag läst om och ur Domarboken i Bibeln. En bok fylld av hisnande äventyr, svåra namn och händelser som får en att till och med sätta luften i halsen. Tror inte att jag har läst den så noga, om ens alls, tidigare. För hur kan man glömma något som detta:

"Sisera flydde till fots och kom till Jaels tält. Hon var keniten Hevers hustru, och Hasors kung Javin och keniten Hevers folk levde i god sämja. Jael gick ut och tog emot Sisera. "Kom in, herre", sade hon. "Kom med mig in, var inte rädd." Han följde med henne in i tältet, och hon lade ett täcke över honom. "Ge mig lite vatten", bad han, "jag är så törstig." Hon öppnade en lägel med mjölk och gav honom att dricka. Sedan lade hon täcket över honom igen. Han sade: "Ställ dig i tältdörren. Kommer man och frågar dig om det finns någon här, så svara nej."

Man Jael, Hevers hustru, tog en tältplugg, smög fram till honom med en hammare i handen och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den trängde ner i marken. Han dog där han låg i djup sömn, förbi av trötthet. Då kom Barak på jakt efter Sisera, Jael gick ut och tog emot honom: "Kom", sade hon, "jag skall visa dig den du söker." Han gick in, och där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen."

Himmel och pannkaka, vad hände där?! Helt ovetande och så plötsligt. En tältplugg, och tjoff ner i tinningen! För fortsatt läsning och förkovran, läs Domarboken 4. En utmärkt start på december.
/maria.

Gör portarna vida.

Advent. Äntligen är älskade advent här.

Och så den lilla fastan. En fasta som är präglad av glädje och ett större ljus än den stora fastan som infaller innan påsk. Ordet är "Kom!". Bönen är att jag ska bli närvarande i mitt eget liv för honom som redan är kommen. Advent är en tid för att ödmjuka, förbereda och fördjupa sig. Det är fastans mål och syfte för att ge utrymme för större glädje och Gud själv.

Det väntande ljuset får tändas inom oss. Ett i sänder. Värmen får sakta sprida sig och vi görs redo för att Han som kom och föddes, ska komma och födas i våra hjärtan. Kom Herre, kom...

Gott nytt kyrkoår önskar jag er alla. Ett nådens år, som alltid.
/maria.

Aj.

Antal gånger jag försökt klura ihop något hit den senaste tiden börjar bli oräkneliga. Klurar och klurar och försöker förstå mig på saker och ting. Men innerst inne går det inte. Varför? Den månatliga hormonsvängningen gick lite för djupt den här gången och tog liksom aldrig slut. Som kvinna har jag förmånen att varje månad hamna i ett mörker, som kan bli fruktbart då ljuset kan få lysa igenom och livet bli lite klarare. Men ibland är mörkrets till synes enda intresse att gräva sår. Just så. Något har grävt sår i mig och det gör ont.

Men hur låter man sig omfamnas av mörkret och tystnaden? Motta den och låta den göra sitt verk? Hur? Eller vad gör man åt det?

Stormen före lugnet.

Ibland tar sig studentlivet lite tokiga vägar. Som när man sitter på skolan hela natten inför en slutpresentation och väntar på att lack ska torka. Jättedumt ur många hälsoaspekter. Men på något sätt ändå väldigt skönt att känna att man klämmer ur det sista och att det verkligen bara är en tidsfråga innan man är färdig och kan pusta ut igen. Inte mycket att göra åt, klockan tickar och tids nog är det morgon och deadline. Bara att göra så gott man kan, helt enkelt. Som alltid, egentligen. Kanske blir det inte riktigt som man tänkt sig, kanske får man göra om någonting senare. Kanske blir det succé. Men i vilket fall som helst så är det bara en tidsfråga innan nästa milstolpe kommer, så länge man i alla fall rör sig framåt så gott man kan.
/lisa

. . .

"Att leva med en regel eller en tydlig livshållning förhöjer livets skönhet. Det är inte den blinkande, stressade miljön som splittrar själen utan hjärtats alltför många tankar. Men genom den fasta rytmen tvingas man genomskåda sin livshållning. Livsglädjen ligger i att förstå att livet inte är en tävling, där den som hinner mest vinner, utan att livet är en gåva. Friden finns inte i tystnaden utan i ett odelat hjärta, hos en människa som vet sig vara älskad av Gud."

Om att bli skamsen över en lögn

Jag erkänner. Jag har utgivit mig för att vara någon jag inte är, men i de ädlaste syften.
Ändå fick bemötandet mig att känna lite ånger. Men också en stor lycka över människors godhet.

Så här var det, i ett skolprojekt var mitt uppdrag att resercha lite om ett visst område, tex vägarbetares jobb, men skaffa nya perspektiv på detta från snarlika områden och från andra användare, tex kvinnliga trädgårdsamatörer. Så jag satte mig glatt och googlade fram ett antal forum, skapade mig en ny användare och påbörjade nya trådar. Gick in i rollen som någon annan, faktiskt rätt roligt. Och det dröjde inte länge förrän svaren haglade in. (Det finns verkligen otaliga forumtrådar om diverse ämenen - och människor som är otroligt aktiva på dessa samtliga...)

MEN. När jag började läsa dessa svar, från många olika slags människor med delad passion för detta änme, från kvinnor med samma erfarenhet som "jag", som engagerat gav tips och lyckönskningar; som med värme i orden peppade mig med att löftet om att "jag" kommer att kunna se fram emot många timmars hårt arbete men också många härliga stunder i min trädgård... då började jag känna mig lite ful som bara lurats.. Jag började nästan överväga att faktiskt köpa ett hus på landet med en stor tomt och faktiskt plantera några äppelträd. Och köpa en hund, som jag sa att jag hade gjort. Bara för att liksom uppmuntra människors godhet och göra den rättvisa... Jag tycker att sånt ska uppmuntras och lyftas fram. Samt låta sig faschineras och inspireras av passionerade människors energi och välvillighet. Om man brinner för något är det nog inte sällan som människorna runt omkring en känner av den värmande glöden, tänker jag.

/lisa

We are

We are spiritual beings having a human experience.

Så det så.
(Kloka ord av Teilhard de Chardin)

Den som spar han har, ingenting alls kvar.

I skolan nu har vi ungefär 7000000 inlämningar och tusentals ord ska pressas fram. För det är så det känns. Jag fullkomligt råpressar och ut kommer det sakta, sakta några ord. Har aldrig haft urinvägsinfektion, men kan tänka att det känns så här, att vara supernödig men bara kunna kissa en droppe. Det är enerverande och frustrerande. Så då gäller det att spara på dem, för att ha några till övers när det väl gäller. Men istället känns tangentbordet som en främling som vid minsta beröring flyr sin kos. Och när orden väl vill komma tillbaka så håller jag dem på behörigt avstånd, för det sista jag vill är att skrämma iväg dem igen. Men nu börjar det bli stressigt. För på söndag, när jag egentligen borde börja råplugga till tentan nästa fredag, ja då flyttar jag och frestar inredningstarmen. Så när ordet tar semester fyller jag kartonger med porslin, skruvar ner saker, klär om en stol och sprättar lampskärmar. Men nu. Snälla. Kom tillbaka! Jag ska inte spara, jag ska slösa. Eller vad är det egentligen dem vill?!

/m.

När maken är borta dansar frugan på bordet...

...för hon lyxar till det och äter hackad mandel, kiwi och äpple till havregrynsgröten, mumsar på plättar med jordnötssmör och hallonsylt (!) till mellanmål och låter sina skor sprida ut sig nå fantastiskt mycket i hallen. Så det så!

Nu är vintern här!

Snart i alla fall. För här uppe i norr har det minsann snöat idag! Jag jobbade hemma under förmiddagen och fick en varm känsla i hjärtat när jag såg de lätta fluffiga och framför allt gigantiska snöflingorna dala ner från himlen och lägga sig som ett böljande täcke över gräsmattan, för att inte tala om grangrenarna! Det är något magiskt över den första snön som faller, speciellt när den kommer oväntat tidigt. Lite som slutscenerna i Edward Scissorhands. God jul och hej glögg tänkte jag! När jag senare skulle cykla till skolan hade det börjat lugna ner sig. Snöandet hade upphörd och den vita mattan börjat bli slask. Men som jag var lycklig! Blåste gjorde det också. Fick kliva av och gå uppför en kort liten backe, som man annars knappt ens ser som en backe, bara för att det var en sådan motvind. Det var så otroligt ljust och vackert och friskt och levande! Jag storlog under nästan hela färden, sådär så att folk skulle ha trott att man hade några tomtar på loftet om dom sett det. Men det är ju en sådan fantastisk känsla, som jag önskar att jag kunde locka fram lite oftare; när man känner sig alldeles kär i allt och alla och Livet självt. Som att man för första gången på länge verkligen ser och är.

Under hemfärden hade den mesta snön tinat bort och låg bara kvar på några enstaka gräsplättar. Men jag har anledning att tro att det kommer mer snö imorgon...

/lisa

(Och tyvärr, det är inte grangrenar på bilden. Snarare ekgrenar. Från en annan snöig dag. I ett annat landskap. Under en annan bloggtid. Men under samma himmel.)

Ur Livets Källa

"Vi böra akta oss för att taga flera dagar och dess bördor på en gång. Det blir för mycket. Det trycker ned oss. Och det är obehövligt och utan nytta. Vi böra icke oroa oss över vad som möjligen kan hända i kommande dagar, och huru det skal gå, om det och det inträffar. Sådant är dåraktigt och skadligt. Vi behöver icke bekymra oss huru vi skola kunna bevaras, och huru vi skola kunna fullgöra alla våra mångfaldiga plikter såsom kristna, utan vi skola endast dag för dag och stund för stund stilla lyssna till den goda herdens röst och följa efter honom."          C. J. A Kihlstedt


Om och om igen är jag där. I oron och drar på mig flera års bördor. När mitt inre snörper ihop sig var gång jag sätter nyckeln i dörren, då undrar jag hur jag ska komma bevarad ur. Men vad hjälper det? Det tär sakta, sakta. Och igen, som så ofta den senaste tiden kommer orden tillbaka: Lyssna och följa. Stilla lyssna och följa Honom. Men jag är som jag och glömmer så lätt...

"Hur är det?"

Jag har kommit på mig själv med att ha ett nytt standardsvar på den frågan.

Ett allmänt känt och beprövat svar är ju att det är "bra". Kort och gott. Gärna med ett litet leende och ett "själv då" tillbaka. Så slipper man fundera över hur det är och framför allt hur man på ett ärligt men lättsamt sätt skulle kunna formulera sig om det som är.

Men jag har också börjat lägga till, lite ursäktande, att "det är rätt mycket nu". Ofta med ett lite stressat och uppgivet ansiktsuttryck, men med ett lite lättsamt leende. Och även om det är sant att jag har extra många bollar i luften nu under en period, som alla människor har emellanåt, så blir det ju verkligen inte bättre av att jag gör det till min börda varenda gång jag får frågan om hur det är just nu. För det är ju faktiskt inte så att jag håller på att gå under.

Jag vill se det som min viktigaste uppgift i livet att vara människa och medmänniska. Att vara närvarande tror jag är ett bra steg i den riktningen. När jag ständigt påminner och intalar mig själv om att jag är stressad och har massor att göra är jag långt ifrån närvarande, vilket varken är rofyllt för mig själv eller de i min omgivning. Och inte hjälper min mentala frånvaro mig att beta av alla att-göra-saker heller. Just där och då, i mötet med någon, då jag ändå inte gör något "viktigt" eller "är effektiv", är det så otroligt ovärt att vara stressad.

Så. Jag ska försöka vänja om mig. Jag ska tro att varje gång jag får frågan om hur det är så kan jag faktiskt påverka min mentala situation och min inställning. Försöka bli lite mer närvarande och låta var sak ha sin tidpunkt. Man kan ju alltid försöka.

Go söndag! /lisa

Det tredje rummet.

Härom kvällen så kom Monbeatrice och hennes make med efterlängtade möbler till det tomma hörnet i mitt rum. En senapsgul soffa och en smått rödrutig fåtölj, båda två helt underbara! Så nu har jag tre rum i ett. Vardagsrum, sovrum och pyssel/plugg-rum med tillhörande bibliotek. Och där i mellan ett lagom stort dansgolv. Så i mitt nya vardagsrum, som än så länge har en pall som bord i väntan på det perfekta, dricker jag mitt eftermiddagskaffe, njuter jag av utsikten (E18/20 som dundrar förbi bakom än så länge höstvackra träd) och tittar på serier. Har börjat titta på The Event och är smått fast... Sakta men säkert byggs en ännu större hemkänsla upp och den sipprar sig in i hjärtat. Blir nog kvar här ett tag och det, det ser jag fram emot.
/maria.

Bröllopsguckor!

Härmed följer recepten på de två röror/guckor/mojjor som roligt nog har varit så efterfrågade sen vårt bröllop!
Enligt mina beräkningar skulle dessa satser resultera i 4 dl vardera, men eftersom att det under storkokandet råkade bli totalt 12 liter röra istället för 8, så får vi väl gissa att det i bästa fall kan bli uppåt 6 dl av en omgång.

Brudens Nässelpesto

1 liter nässlor*
2 dl ruccola
2 st vitlöksklyftor
1,5 dl skållad mandel
1,5 dl grevé, präst, wb eller annan god och smakrik ost
2 dl rapsolja
1 tsk citronsaft
1 tsk salt

- MIXA!


Lingon- och rödlökschutney

3 st rödlökar
3 st vitlöksklyftor
1,5 dl socker
2 tsk rosmarin
1/2 tsk vaniljpulver (el vaniljstång)
1 krm svartpeppar
1 dl balsamicovinäger
2 dl lingon

- Fräs rödlök och vitlök i lite olja tills den är genomskinlig.
- Häll i resten av ingredienserna utom lingonen och låt stormkoka tills sockret smält.
- He i lingonen rör chutneyn tills den har ungefär lingonsylt-tjocklek.
  Försök att hålla lingonen så hela som möjligt.



* Stora som små nässlor går bra, med de ska inte ha vuxit vid t ex gödselhögar el komposter, då är de för kväverika och inte heller vid dikeskanter då de kan bära föroreningar från trafiken. Nässlor vid ängskanter ock skogsbryn går fint! Vuxna nässlor ska helst förvällas innan förtäring, små späda nässlor kan man äta direkt. Eller till exempel torka och använda som krydda i maten.

/lisa

Olycksfulo lurar...

...so be careful out there! ;)

/lisa
(fotocred: jonathan)

Lånade formuleringar om existensen och livet.

Finns mycket där ute i bloggsfären. Lagom tankeretande söndagsläsning har jag idag hittat här, framförallt i dialogen av kommentarer, och här.

"den starka jag-upplevelse vi människor har måste rimligen stå för något mer än att bara vara ett medvetande"

"Var kom han(Gud) ifrån? Ingen vet. Tron svarar att han alltid funnits. Lika knepigt svar som att universum uppstod ur intet. Någonstans började allt - men vad fanns innan? Frågor vi kan bli tokiga av oavsett om vi tror på Gud eller ej."

"Det finns gånger då jag oxå frågat mig om Gud är god. Det är en berättigad fråga. För vad är godhet? På kort sikt och på lång sikt? Och jag har väl tvingats konstatera att sett ur min synvinkel är Gud inte alltid god. Men frågan är ju om det betyder att Gud inte är god eller om det är fel på min synvinkel?

Gud säger att han är allvetande. Men betyder det att Gud har ett tidsperspektiv? Kanske inte... Gång på gång visar det sig att Gud är alltid och överallt i ett ständigt nu. Tiden hör denna världen till. Evigheten har ingen tid. Där sker allting i ett enda nu. Det finns inget före och inget sedan. Därför lever Gud likaväl i forntiden som nu och som i framtiden. Han ser allt samtidigt. Han vet när det sker, inte innan. För innan finns inte.

 "Tron är varje medmänniskas allra mest innerliga relation"

"Jag skäms inte ett dugg över att vara katolik. Inte heller att tvivlet och sökandet är en del av denna tro. Jag gillar moraliska rättesnören.
Jag förstår inte riktigt människor som säger sig "tro på något" men inte Gud. För mig är allt detta något just Gud. Jag tror inte heller alls på att man kan plocka det man vill ha av religionen och sedan snickra sig en progressiv, välanpassad individuell Gud som aldrig ställer några krav utan alltid bara lallar med vad man än gör, hur man än lever, och hur man än behandlar sig själv och sina medmänniskor. "

Nu ska jag beklä ett gjutet bord med krossat porslin. (Bokstavligt talat, dvs ingen knasig metafor, även om det säkert går att tolka på hur många djupa sätt som helst.) /lisa

Teknikaliteter och virk-pimpning

Ibland blir man ju bara gaalen på datorer och teknik. När det ínte funkar! Jag har länge påstått att jag klarar mig mycket bra utan en egen dator, men nu har 2000-talet nått även mig på den punkten. En ny liten Asus notebook är sedan igår i min ägo, till min stora belåtenhet. Självklart med En handfull dagar som startsida! ;)
DOCK så har jag redan hunnit bli irriterad på tekniken. Må hända att det är ett klassiskt problem som drabbar många, detta med teknik som man inte förstår sig på, men vad hjälper det när det känns lika förargligt ändå? Speciellt när man tycker sig börja vara beroende av datorn i till exempel skolarbetet.

På många sätt är jag lite av en utvecklingsbroms. I alla fall för egen del. Jag gillar det analoga, kanske till och med föredrar. Och jag är inkonsekvent när jag just nu påstår detta, eftersom jag ofta använder mig av och uppskattar det som är digitalt. Men jag tycker ändå att det ger mig en lite mer avslappnad inställning till mycket i pryl-väg, att tro på att det senaste faktiskt inte är det enda berikande i tillvaron. Därför känner jag ingen stress att omfamna allt nytt under tekniksolen, för det kommer ändå att komma ikapp mig tids nog. Och det är förmodligen ett knasigt sätt att tänka enligt många. Men så har jag också både intresse för att leva skralt men kreativt samt att manipulera med tanken.

Så, eftersom att jag inte lyckats installera Photoshop så kommer ett analogt pysseltips i, så gott som, oredigerat bildformat (fotade ett bokuppslag som jag sedan fixade och trixade lite med i word + paint, men det vågar man ju nästan inte erkänna i designsammanhang): Virk-pimpa dina tubsockar!

Och eftersom att sockarna lär slitas snabbare än den fabulösa virkade kanten, så är det ju extra smidigt att kanten går att sprätta bort och sedan fästa på ett nytt par sockar igen! Perfa. Tipset kommer från boken Sticka och virka av Cilla Ramnek.

Go fortsatt lördakväll! ;)
/lisa

Post-examinatoriskt kakbak

Choklad-, lemoncurd- och hallongrottor. Goda men platta.

/maria.

Brothers in arms i finsk tappning.

Lyssna och njut på spotify (bäst) eller youtube.

Nu ska jag iväg till NTK och jaga Mecenat-kort. Tänk vad saker o ting kan krångla till sig ibland bara för att man nyligen råkat bytt efternamn.. Men det är det värt!
/lisa

SENARE: jag kommer att ha (3!) mecenat-kort för denna termin. Ett med fel namn och fel sektion, ett med rätt namn men fel sektion samt ett med rätt namn och rätt sektion. Det visade sig idag att jag hittills under mina studieår har hört till FOT-sektionen, typ tillämpad fysik o teknik, inte design-sektionen... så kan det gå! Någon som behöver ett...?

Om paltgråt.

Ibland behövs det så lite för att det ska brista. För att bägaren ska rinna över. Förra veckan hade jag en av dessa stunder. När tårarna kan komma av att man åker bil lite för länge med en förkylning i kroppen. Eller att någon säger något på bara lite fel sätt. Eller att någon ätit upp den sista portionen palt i kylen utan vetskapen om att den varit någon annans längtan under en lång bussfärd...

Jag vet att jag inte är den enda som gråter över "ingenting". För egentligen är det ju inte dessa småsaker som får en att böla, utan oftast en hel del småsaker som läggs på varandra. Eller så är det trötthet, ofta i kombination. För lite sömn brukar få de flesta att känna att det mesta blir betydligt jobbigare. Men ändå är det som att det ska kännas lite dumt att ögonen vattnas. Som att man är känslig, på ett inte helt positivt sätt. Och det är ju onödigt att känna så, eftersom att folk oftast är mer förstående än man tror. Kanske just för att det är mänskligt att vara lite extra känslig ibland, att ha både bättre och sämre dagar. Och det är helt okej.

Jag tror också att tårar är ett av de absolut bästa sätten för att rensa huvudet och hjärtat. Någon funktion måste de ju ha mer än att bara fukta ögonen...

/lisa

Paus.

Onsdagar. Självdisciplinens mest sviktande dag när mängder av sidor ska läsas i ensamheten. Klockan tickar extra konstigt och det verkar som att hitta lägenhet till våren är extra brådskande. Promenaden blir lång och kaffekoppen extra stor. Miljoner pauser och stillastående minuter passerar. Fast tillslut är sidorna märkligt nog lästa och små anteckningar gjorda. Kanske inte så himla effektivt, men denna dag drar mig till rätta. Tystnaden och intet-görandet.

Det stillastående som passerar... Det går väl inte riktigt ihop. Som det mesta allt som oftast.
/maria.

tänk att vi är så lika varandra ändå...

Såg ett mycket intressant samtal ikväll, mellan Annika Östberg, Paolo Roberto, Eva Gabrielsson, Tomas Sjödin och Magdalena Graaf. Tänk att vi människor har så mycket gemensamt ändå, hur olika vi än tror oss vara. Just för att vi är människor. Och att vi kan förstå varandra om vi bara vill. Det är så att jag blir rörd! Se det här.

/ lisa

Fyndsommar.

I somras efter en månad i Norge för jobb var secondhand- och loppis-suget abnormt. Och hjälp vilken fyndsommar det blev! Öland runt, västergötland från Kristinehamn och ner och så småningom nya hemstaden Örebro var fyllt till bredden med fynd och halva-prisetloppisar. Sakta men säkert ska väl alla fynd visas här, men vi börjar från slutet. Nästan. Hela sex stycken mässingsljusstakar för tillsammans 80 kronor, knappt halva kostnaden av vad enbart en likadan ljusstake kostar på typ myrornas. Så nu lämnar jag värmeljusträsket och myshetsfaktorn stiger genast typ tio steg.

ursäkta den suddiga bilden... /maria.

Meningssamlare.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(Romerska bågar av Tomas Tranströmer)


Jag samlar på meningar. När hjärtat vaknar till och orden mals om och om igen där i, då är det ett samlingsobjekt.  Idag var lektionerna i Almby kyrka, där lyssnade, tittade och lärde vi oss. Mina anteckningar är mest, som de brukar vara, osammanhängande meningar och ord. Prästen avslutade med att läsa denna dikt. Och där satt jag, blundande och insöp hela kyrkobyggnaden med all symbolik. Någon viskade genom hela min kropp.
/maria.

Välkommen till ännu en blogg!

En handfull dagar är vad vi har. Lite av hemligheten med livet är väl då att fylla dessa dagar med sånt som är av värde. Sånt som ger kvalitet. Både för stunden och långsiktigt sett. Detta är den gemensamma nämnaren för ämnena i denna blogg. Livet i stora djupa drag och i de små vackra facetterna.

Så välkommen till ytterligare en blogg i cyberspacen. Men ur vårat perspektiv.