Om paltgråt.

Ibland behövs det så lite för att det ska brista. För att bägaren ska rinna över. Förra veckan hade jag en av dessa stunder. När tårarna kan komma av att man åker bil lite för länge med en förkylning i kroppen. Eller att någon säger något på bara lite fel sätt. Eller att någon ätit upp den sista portionen palt i kylen utan vetskapen om att den varit någon annans längtan under en lång bussfärd...

Jag vet att jag inte är den enda som gråter över "ingenting". För egentligen är det ju inte dessa småsaker som får en att böla, utan oftast en hel del småsaker som läggs på varandra. Eller så är det trötthet, ofta i kombination. För lite sömn brukar få de flesta att känna att det mesta blir betydligt jobbigare. Men ändå är det som att det ska kännas lite dumt att ögonen vattnas. Som att man är känslig, på ett inte helt positivt sätt. Och det är ju onödigt att känna så, eftersom att folk oftast är mer förstående än man tror. Kanske just för att det är mänskligt att vara lite extra känslig ibland, att ha både bättre och sämre dagar. Och det är helt okej.

Jag tror också att tårar är ett av de absolut bästa sätten för att rensa huvudet och hjärtat. Någon funktion måste de ju ha mer än att bara fukta ögonen...

/lisa