bäbis och fjärrkontroll

Igår kväll fick jag äran att träffa en prick två månaders bäbis. En helt underbart fantastisk liten knodd! Inte så att man inte blir lite sugen... Men nu säger jag inte mer om det. Jag tänkte skriva om en fjärrkontroll istället. Det är nämligen så att vi ser på en lånad tv hemma. När vi skulle frakta hit den i början på sommaren så följde det med en fjärrkontroll. Ack denna lilla manick. Men under sommaren, då vi inte bodde i lägenheten, så lyckades fjärrkontrollen springa bort sig helt förfärligt och spårlöst. Väl i augusti började vi tvivla på att det ens följt med någon sådan manöverdosa. Jag kunde inte ens erindra mig huru den såg ut! Om den någonsin sett ut alls.

Under hela hösten har vi alltså bemödat oss att trycka på de små omöjliga knapparna på tv:n vid kanalbyte. Detta kan ju tyckas som en bagatell, men när knapparna är bångstyriga och får för sig att fastna och börja byta kanal på eget bevåg blir det lite smått irriterande. Eller snarare småstressande, för då gäller det att hinna trycka tillbaka åt andra hållet innan kanalerna dragit iväg alldeles åt oändligheten. Oftast åt höger. Så det kan bli ett litet fram-och-tillbaka-tryckande innan man fått in den rätta tryck-knycken. Men då uppstår problem nr 2. Att inga kanaler är befinner sig på någon som helst ordning. Svt 1 är på ettan och svt 2 på tvåan. Så långt sträcker sig logiken. Sen är det vilda västern. Extra problematiskt är det när man oftast, av någon oförklarlig anledning, råkar slå på tv:n vid hel-, halv- eller kvartstimme. Det vill säga reklamtid. Eller Tjugo över och i också för den delen. Då får man flippa fram och tillbaka en god stund innan man lyckas luska ut vilken kanal man ser på. (Om man inte råkar stöta på nån charmig lokalreklam och på så sätt vet att det är fyran).

Men. Så råkade jag komma på vår bortsprungna fjärrkontroll härom dagen. Liggandes i en kasse med vinterskor (?!) uppe på vinden. Intet ont anandes. Ivrigt sprang jag ner för att berätta för Jonathan och - framför allt - få prova att sitta i soffan och flippa. Och byta en kanal i taget.

Men såklart så funkade den ju inte. Och det tokigaste av allt - jag blev inte ens besviken! Då slog det mig att jag nog ändå är lite förtjust i vår småtokiga tv som lever sitt eget lilla liv ibland. Det är som att den har en viss charm bara för det. Nu hade vi i och för sig ingen tv alls förra året, så att få tv överhuvudtaget kändes ju som en oförtjänad lyx, oavsett skick på tv:n. Men ändå. Är det kanske inte lite så, att vi gillar när saker har lite personlighet och är lite egna? Att det gör dom lite mer våra, dom bär på mer att lära känna.
Och i hur stor mån är det på samma sätt med människor omkring oss...?

Vår goa soffa där jag hade tänkt sitta och flippa.

/ lisa