Jag erkänner. Jag har utgivit mig för att vara någon jag inte är, men i de ädlaste syften.
Ändå fick bemötandet mig att känna lite ånger. Men också en stor lycka över människors godhet.
Så här var det, i ett skolprojekt var mitt uppdrag att resercha lite om ett visst område, tex vägarbetares jobb, men skaffa nya perspektiv på detta från snarlika områden och från andra användare, tex kvinnliga trädgårdsamatörer. Så jag satte mig glatt och googlade fram ett antal forum, skapade mig en ny användare och påbörjade nya trådar. Gick in i rollen som någon annan, faktiskt rätt roligt. Och det dröjde inte länge förrän svaren haglade in. (Det finns verkligen otaliga forumtrådar om diverse ämenen - och människor som är otroligt aktiva på dessa samtliga...)
MEN. När jag började läsa dessa svar, från många olika slags människor med delad passion för detta änme, från kvinnor med samma erfarenhet som "jag", som engagerat gav tips och lyckönskningar; som med värme i orden peppade mig med att löftet om att "jag" kommer att kunna se fram emot många timmars hårt arbete men också många härliga stunder i min trädgård... då började jag känna mig lite ful som bara lurats.. Jag började nästan överväga att faktiskt köpa ett hus på landet med en stor tomt och faktiskt plantera några äppelträd. Och köpa en hund, som jag sa att jag hade gjort. Bara för att liksom uppmuntra människors godhet och göra den rättvisa... Jag tycker att sånt ska uppmuntras och lyftas fram. Samt låta sig faschineras och inspireras av passionerade människors energi och välvillighet. Om man brinner för något är det nog inte sällan som människorna runt omkring en känner av den värmande glöden, tänker jag.
/lisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar