Den som spar han har, ingenting alls kvar.

I skolan nu har vi ungefär 7000000 inlämningar och tusentals ord ska pressas fram. För det är så det känns. Jag fullkomligt råpressar och ut kommer det sakta, sakta några ord. Har aldrig haft urinvägsinfektion, men kan tänka att det känns så här, att vara supernödig men bara kunna kissa en droppe. Det är enerverande och frustrerande. Så då gäller det att spara på dem, för att ha några till övers när det väl gäller. Men istället känns tangentbordet som en främling som vid minsta beröring flyr sin kos. Och när orden väl vill komma tillbaka så håller jag dem på behörigt avstånd, för det sista jag vill är att skrämma iväg dem igen. Men nu börjar det bli stressigt. För på söndag, när jag egentligen borde börja råplugga till tentan nästa fredag, ja då flyttar jag och frestar inredningstarmen. Så när ordet tar semester fyller jag kartonger med porslin, skruvar ner saker, klär om en stol och sprättar lampskärmar. Men nu. Snälla. Kom tillbaka! Jag ska inte spara, jag ska slösa. Eller vad är det egentligen dem vill?!

/m.