Trots 22 minusgrader, uppförsbacke och mörker måste jag ändå säga att jag tycker det är lite mysigt att cykla till och från skolan. Det är min alldeles egna resa under dagen, jag mot världen. Ett äventyr mot vädrets makter och min egen trötthet. Det är som en expedition. Ensam och isolerad under alla lager ytterkläder. Ju mer desto bättre.
Det börjar redan vid de innomhusliga förbedelserna. Extra kofta, täckbyxor, ytterskor, halsduk, täckjacka, mössa, luvan på, handskar och sadelskydd. Påklädes i nämnd ordning. Titta på termometern en gång till för att mentalt förbereda sig. Fortfarande 22 grader. Och så ta nycklar och väska för att bege sig mot cykelförrådet. För att där låsa upp cykeln, förflytta cykellysena från jackfickan till cykeln, tända dessa och applicera sadelskydd på sadeln. (Varför heter det sadelskydd egentligen? Är ju mer av en rumpvärmare, iaf de varianter med foder och luddigt tyg. I mitt fall fungerar det också som ett anti-halk-tillägg vid täckbycksbeklädd rumpa.) Det är sannerligen en process. Bara vetskapen om att jag är väl förberedd värmer! Sen kan äventyret börja.
Och visst, det kan kännas kallt ändå. Eller kännas onödigt långt eller jobbigt mycket uppförs. Eller som det värsta scenariot, när man har bråttom och jäktar sig genom hela färden. Hinner inte njuta och riskerar dessutom att bli svettig längst in under alla klädlager, trots att nästipp och kinder håller på att förfrysa av den enorma motvind som min fantastiskt höga fart genom alla campus byggnader frambringar. Men oftast handlar det om en lugn och rofylld resa för mig själv. Det får ta den tid det tar, kallt är det men fram kommer jag.
Kanske handlar det också lite om smärta, om att det som inte dödar härdar. Och kanske handlar det mycket om att det faktiskt känns lite mindre motigt att bege sig iväg om jag tycker att jag tycker att det är mysigt...;-)
/lisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar